I don't want to be worshipped, I want to be loved
Det verkar som att jag inte kan skriva någonting annat än plågsamma stycken om diverse jävligheter. Har försökt, beliveve me, i flera dagar att formulera meningar som ger någonting. Något som kan tyckas positivt (med ironi kanske) men det slutar aldrig på samma sätt som jag började. Därför blir detta kort. Så jag inte hinner dra iväg åt fel åt. Åt det där mörka. Jag lever och tittar på filmer, tvättar fönster igen och skriver cv på svenska och engelska, lyssnar på podcasts och kan inte sova, är fattig men vädret har ju varit mer än bra, har världens bästa mamma och äter pölsa med pappa, försöker reda upp livet som det så fint heter och umgås så mycket jag orkar. Man vet liksom inte ifall jag kommer vara kvar i stan så länge till och vem vet när jag sedan kommer tillbaka. Men. Ja. Jag återkommer.
Någonting jag tappat bort
Jag hittar inte mitt hjärta. Nej jag tror visst att jag tappade det någonstans i södra Nicaragua.
Ps. Ta aldrig med er hjärtat på semester.
Ps. Ta aldrig med er hjärtat på semester.
I was just calling cause they were just leaving
Och nu kommer min andra vecka hemma i bildform!
Tog en tripp till Borlänge med Frida och Fia. Där ser man även Fridas Mexiko-tatuering.
Kunde ha sommarskor!!!
Morgonmys med Jonniponken och Sunken.
På eftermiddagen handlade vi godis.
Sov i källaren för mitt rum hade blivit för stökigt.
Gick på Fridas systers klasskonsert.
Där är hon med gitarren!
Kan verkligen inte vända på bilder från min telefon. Don't know why.
Top 5 bästa maten.
Åkte till Eskilstuna med mamma.
Vi hälsade på mormor.
Och städade ur huset, hittade en mössa.
Fick en trevlig lyckokaka efter thaimaten.
Åt på morfars hem och där fick man trerätters!! Hallå liksom!?
Tog en tripp till Borlänge med Frida och Fia. Där ser man även Fridas Mexiko-tatuering.
Kunde ha sommarskor!!!
Morgonmys med Jonniponken och Sunken.
På eftermiddagen handlade vi godis.
Sov i källaren för mitt rum hade blivit för stökigt.
Gick på Fridas systers klasskonsert.
Där är hon med gitarren!
Kan verkligen inte vända på bilder från min telefon. Don't know why.
Top 5 bästa maten.
Åkte till Eskilstuna med mamma.
Vi hälsade på mormor.
Och städade ur huset, hittade en mössa.
Fick en trevlig lyckokaka efter thaimaten.
Åt på morfars hem och där fick man trerätters!! Hallå liksom!?
Kept in the dust, hiding all the letters
Ja tack vare solen är jag fortfarande vid liv alltså. Hundra procent. Har haft några superbra dagar faktiskt. Iallafall umgängesmässigt, inte jobbmässigt eller ekonomimässigt. Men, sånt händer.
Har målat bord hos Sofia, ätit på kina med Tanya mfl, suttit på uteserveringar med diverse människor, spelat Cluedo (<3), spelat minigolf, haft sleepover hos Hanna, solat i Kvarnparken med Sofia medan vi livestreamade dopet, druckit öl och rosé på rådis/hos Erika/hos Hanna, cyklat en massa och hela dagen idag har jag haft folk hos mig som har druckit saft, ätit kycklingsallad, skvallrat och solat. Det var fint. Förutom min mensvärk från helvetet. Den sitter ännu i, trots flertal voltaren. Mår även illa och vill mörda någon lite. Ska ikväll fortsätta på reseberättandet, jag är jätteledsen över att det tar en sådan tid. Puss på er.
Jag hatar när hela världen blåser
Fruktansvärd fruktansvärd dag. Återkommer när jag orkar ta mig upp från golvet eller så kommer jag förmodligen drunkna i allt nergråtet toalettoapper. Med vänlig hälsning, en dramaqueen.
I will just keep it raining
Jag bjuder nu på en bildbomb!
Första veckan jag var hemma gjorde jag detta:
Åt pölsa, potatis och rödbetor tillsammans med pappa. Det var det allra första jag gjorde, hade längtat efter det i nästan tre månader. Så knäppt.
Hittade ett välkommen hem/påsk-ägg i mitt rum. Så jävla fint. Fick ett guldarmband ifrån Laos, mitt favoritgodis, te, en trisslott och en maskara! Bästa päronen.
Jag sov så himla mycket. Här var i en sovpaus och ni ser ju, jag var ett vrak.
Läste mina supertunga amerikanska tidningar.
Fick ääääntligen tillbaka min tyggsäck som hade fastnat i Berlin på vägen hem.
Åt lunch med dessa + Frida.
Köpte mig en bikini trots att det snöade den morgonen.
Provade glasögon.
Drack öl.
Chillade stenhårt tillsammans med Ninja + några brudar till.
Fikade med finaste Jonna som jag inte hade träffat på hela 8 månader!!!
Tittade på fotboll med Hanna och Frida. Hannas pojkvän Terry kickade ass.
Spelade spel och drack öl tillsammans med Frida, Fia, Elina och Erika. Här drar Fia av Fridas strumpa med munnen.
Bishops arms med dessa snyggingar.
Solade för sista gången på Sofias balkong innan hon och Markus flyttade.
Åt mammas bästa jordgubbspaj.
Packade upp och insåg att allt jag köpt ser ut så här.
Tvättade fönster i denna fina outfit.
Åkte upp till hoppbackarna tillsammans med Tyson, Emelie och en termos kaffe!
We built the pyramids
Det borde inte vara så här. Jag borde kunna vara lycklig vartsomhelst, kanske inte på heltid men iallafall en stund utan att det känns som att ångesten flåsar mig i nacken. Och ibland går det ju faktiskt, då jag kan knipa ihop ögonen och kikna av skratt eller bara känna mig tillfreds för en stund. Ni vet DEN känslan, när man inte behöver någonting annat än det som finns just där och då. Framförallt INGEN annan. Jag blir väldigt glad och stolt när jag kan nå den känslan ensam, vid en film och en kopp superstarkt kaffe, när jag sitter på biblioteket och läser, när jag har vågat ringa ett jättejobbigt samtal, när jag har organiserat upp mig liv. Men, jag vet att 98% av alla dessa tillfällen av totalt lugn har jag upplevt på andra platser. INTE här. Och det skrämmer mig så jävla mycket. Hur ska jag kunna leva ett någorlunda normalt liv när jag bara vill vara någon annanstans? Hela tiden.
And it is hard to dance with a devil on your back
Och här är andra inlägget som aldrig blev:
Så extremt jobbigt att skriva från telefonen men har ingen dator till hands. Sitter på Eskilstunas tågstation och väntar på att få åka hem till Falun. Har knappt vart här ett dygn men. Igår började vi rensa huset, jag hitta klänningar, tyger, spetsar, smycken, högar av sytillbehör och en superfin pall! Men vi hann bara ett rum så jag lär väl åka tillbaka hit nästa vecka. På kvällen åt vi thaimat och såg på film, jag somnade löjligt tidigt. Och idag vaknade jag också tidigt hos min moster, åt cheesecake med lemoncurd (lord have mercy) och så åkte vi på loppis. Hitta inte ett dugg. Jag och mamma drog till morfar och fick se hans nya lägenhet, han var så himla glad och gullig att jag ville stanna där hela dagen. Men vi hade inte så mycket tid så vi hann bara äta (hallå på hans hem får man trerätters), klappa katten och åka hit så jag kunde köpa biljett. Men jag hann ge han en Galapagoskortlek som jag köpt och han vart helt lyrisk. Så fin. Nu ska jag snart gå på, hörs sen!
Så extremt jobbigt att skriva från telefonen men har ingen dator till hands. Sitter på Eskilstunas tågstation och väntar på att få åka hem till Falun. Har knappt vart här ett dygn men. Igår började vi rensa huset, jag hitta klänningar, tyger, spetsar, smycken, högar av sytillbehör och en superfin pall! Men vi hann bara ett rum så jag lär väl åka tillbaka hit nästa vecka. På kvällen åt vi thaimat och såg på film, jag somnade löjligt tidigt. Och idag vaknade jag också tidigt hos min moster, åt cheesecake med lemoncurd (lord have mercy) och så åkte vi på loppis. Hitta inte ett dugg. Jag och mamma drog till morfar och fick se hans nya lägenhet, han var så himla glad och gullig att jag ville stanna där hela dagen. Men vi hade inte så mycket tid så vi hann bara äta (hallå på hans hem får man trerätters), klappa katten och åka hit så jag kunde köpa biljett. Men jag hann ge han en Galapagoskortlek som jag köpt och han vart helt lyrisk. Så fin. Nu ska jag snart gå på, hörs sen!
I am here to relive it
Jävla internet. Trodde jag uppdaterat bloggen två gånger från min telefon men nejdå. Så här är inlägget jag skrev i fredags mina friends:
Idag är det fredag = jag har varit hemma i mer än en vecka. Så sjukt. Tiden här bara går. Man gör ingenting alls men på något sätt så rinner tiden bara iväg. Om någon timme ska jag och mamma åka till Eskilstuna. Min morfar har varit tvungen att flytta ur sitt hus in i en lägenhet i ett 55+ hus med sin katt. Så nu ska vi rensa ur huset som han och mormor har haft i 50 år. Mamma tycker att det ska bli superjobbigt. Jag är så peppad att jag inte kan sitta stil. Koppar och fat från sjuttiotalet, tapeter från sexiotalet, kjolar från femtiotalet, mammas gamla skolväskor, mosters små parfymflaskor, morfars hattar och framför allt, allting som har med mormor att göra. Kommer fylla hela bilen med grejer!
Imorgon ska jag försöka ta mig tillbaka till Falun igen, antingen med tåg eller så kommer kanske Emelie och hämtar mig där nere. För på kvällen ska vi till Elin ute i Svärdsjö och verkligen hänga. Dansa, dricka sangria, prata, spela spel och allting sånt där man gör. Och eftersom att vi inte har gjort det på så länge ska det bli så fint. Puss!
In small pieces
Mer svar:
Belle: JAG vågar inte heller, jag är egentligen för feg för allting sånt här men jag har lyckats tänka att det spelar ingen roll. VAD är det värsta som kan hända? Om allting suger pung kan man ju bara sätta sig på ett plan hem igen. Det gör ingenting. Bara att man ens planerar en resa är ju egentligen modigt. Och om man kommer iväg kommer man vara så jädra stolt över sig själv och så inser man att man faktiskt KAN.
Om om du vill så borde du verkligen verkligen göra det. Ingenting annat går att jämföra med det. Just för mig som har varit så osäker på vem jag egentligen är och vad fan jag gör här i livet har det varit det bästa jag någonsin gjort. För man blir helt enkelt tvungen att ta reda på det.
Planen nu är att så fort som möjligt hitta ett jobb i Norge, kollar just nu på diverse chipsfabriker och HM-lager där man jobbar stenhårt men får jättebra med pengar. Och sedan ska jag, om det går vägen, åka tillbaka till Nicaragua. Lära mig spanska, kanske fortsätta lära mig surfa, försöka hitta något jobb eller volontärarbeta någonstans. Och förhoppningsvis stanna där ett par månader eller ett år. Kanske mer. Kanske blir det inte alls. Men jag måste iallafall försöka. Och jag vet att det låter så himla töntigt men största anledningen till att jag vill göra det här är att jag fick ett tecken. Ett sånt där overkligt stört tecken som man bara ser i filmer. Jag hade bara lite smått börjat prata om den här planen med Frida när vi var i El Salvador, vi sitter på bussen och hon har somnat. Jag ser på en film på tvn i bussen och precis när eftertexten har börjat rulla så flimrar fyra bokstäver till i en microsekund på skärmen. Jag hinner uppfatta bokstäverna SJDS men registrerar inte riktigt vad de betyder förren någon minut senare. San Juan Del Sur. Fick en chock och satt panikslagen. Sen vågade jag inte berätta det för Frida, för jag tror ju egentligen inte på tecken, ödet eller så. Men någon dag senare vad jag bara tvungen att acceptera på något vis att jag är tvungen att åka tillbaka dit.
Sara: Jag saknar dig med! I sommar kommer jag, om jag hittar ett jobb, vara i Norge och tjäna pengar. Förutom några dagar då jag kommer åka till London för att hälsa på Petra och turista med mina päron och min bror.
I can see no other
Håller på att skriva Ecuador del 2 men pausar lite så ni faktiskt får mig live någon gång. Sitter just nu i mitt vardagsrum där jag har gjort ett litet kontor med min dator, hundratals papper, pennor, tidningar och anteckningsböcker. Ska försöka ordna med jobb och andra planeringar. Lyssnar på Justin Bieber, smörjer in min tatuering, jag gjorde ju en liten i Mexiko innan jag åkte hem men det har jag inte skrivit om än. Den ser ut såhär:
Annars håller jag på att catcha upp alla serier jag missat, tankar Glee och ser fem avsnitt av Gossip Girl och somnar framför Modern Family. Älskar det. Nu ska jag dricka kaffe och sen får vi se vad den här dagen har att erbjuda.
Annars håller jag på att catcha upp alla serier jag missat, tankar Glee och ser fem avsnitt av Gossip Girl och somnar framför Modern Family. Älskar det. Nu ska jag dricka kaffe och sen får vi se vad den här dagen har att erbjuda.
SVAR PÅ ECUADOR 1
Svar på Merazoniafrågorna:
Frida var/är en ullapa och alfahona = hon snodde alltid bästa platsen ifall det började regna, norpade den bästa frukten (typ papaya, druvor eller plommon) och lacka ur totalt ifall Nina fick tag i en bättre banan. Men! Så himla söt! Varje gång man dök upp hälsade hon på en genom att antingen lägga armen om huvudet och göra supergulliga ljud med näsan alternativt hacka med tänderna och titta på en med blyga puppy eyes.
Frida var/är en ullapa och alfahona = hon snodde alltid bästa platsen ifall det började regna, norpade den bästa frukten (typ papaya, druvor eller plommon) och lacka ur totalt ifall Nina fick tag i en bättre banan. Men! Så himla söt! Varje gång man dök upp hälsade hon på en genom att antingen lägga armen om huvudet och göra supergulliga ljud med näsan alternativt hacka med tänderna och titta på en med blyga puppy eyes.
Haha å min engelska är ju så himla jobbig. Jag KAN inte prata flytande svenska. Var tredje mening måste jag säga på engelska för att kunna göra mig förstådd. Men det går över snart hoppas jag.
Vi letade efter en passade volontärorganisation så himla länge. Och sedan av en slump hittade vi Merazonia när vi googlade på random ord. Annars hade vi förmodligen hamnat i Paraguay eller Honduras och det hade med all säkerhet inte blivit lika bra.
Okej gulligast! Lätt Mrs Guatin. Hon såg ut som en liten ekorre och var så sjukt nyfiken. Hon bodde i den gigantiska fågelburen tillsammans med ett gäng bamsefåglar och hade ett eget litet trähus. Henne kunde man faktiskt plocka upp och klappa, just för att hon inte skulle släppas ut i djungeln för hon var för tam och skulle aldrig klara sig. Hon äääälskade att äta plast så varje gång man råkade lämna en borste eller en plastflaska i en sekund hade hon snott den och lagt den inne i sitt hus. Och hon var alltså en Guatin, har ingen aning om vad det heter på svenska. Är en slags gnagare iallafall!
ECUADOR 1
Dör! Ni är bäst. Så mmm Ecuador del 1 först!
Vi kom fram till kalla Quito efter en himla okomplicerad men lång flygresa. Vi spenderade två dagar där innan vi skulle ta oss söderut ner mot Mera. Första chocken var såklart att ingen någonstans kunde engelska och vår skolspanska dög verkligen inte. Vi fick konstant bläddra i vår parlör och försöka göra oss förstådda med hjälp avansiktsuttryck och handgester. Efter mycket om och men hittade vi rätt buss men vi hade inte det blekaste aning om vart vi skulle hoppa av så när en svensk tjej började prata med oss och berättade att hon och hennes kille skulle till samma ställe som vi (samt kunde flytande spanska) tackade vi någon från ovan och pustade ut.
Vi kom fram till kalla Quito efter en himla okomplicerad men lång flygresa. Vi spenderade två dagar där innan vi skulle ta oss söderut ner mot Mera. Första chocken var såklart att ingen någonstans kunde engelska och vår skolspanska dög verkligen inte. Vi fick konstant bläddra i vår parlör och försöka göra oss förstådda med hjälp avansiktsuttryck och handgester. Efter mycket om och men hittade vi rätt buss men vi hade inte det blekaste aning om vart vi skulle hoppa av så när en svensk tjej började prata med oss och berättade att hon och hennes kille skulle till samma ställe som vi (samt kunde flytande spanska) tackade vi någon från ovan och pustade ut.
Vi kom till djungeln och Merazonia på eftermiddagen och träffade Laura, vår vägledare under tiden vi volontärade. Hon är helt fantastisk och kommer ifrån Florida och älskar apor. Vi fick en varsin säng på nedervåningen och våra nya svenska vänner (My och Ben) fick ett eget rum på övervåning, just för att de var på sin smekmånad. Hur fint är det inte att de väljer att spendera hela sin smekmånad med att ta hand om fina små djur?
Allting var såklart väldigt overkligt. Först och främst bara grejen att inte ha någon el, alltså att efter klockan sex endast se det du lyser på med din ficklampa. Att helt plötsligt bo tillsammans med en massa människor man aldrig har träffat, att bo mitt i en tjock djungel med vilda djur runt omkring sig och sjuka insekter överallt. Och framför allt att gå in i burar med djur man annars bara ser på Animal Planet. Men konstigt nog kom vi in i allting jättesnabbt och alla människor blev som ens nya lilla familj bara efter ett par dagar.
Varje dag gick man på en av tre olika rundor med olika djur. Just när vi var där fanns det mest apor (ullapor, vrålapor, capuchins och tamarinapor) och fåglar (superfina aror, parakiter osv.) men även två sköldpaddor, en puma, kinkayous (ser ut såhär), marsvin och en guatin (en sån här)!
Jag föll verkligen för ullaporna Frida och Nina och två blå aror som hette Malcolm och Merlin. Men älskade alla djuren såklart.
En mycket bra sak var att jag var tvungen att komma över min fågelfobi. För när man ska gå själv in i en bur där det sitter 16 nyfikna fåglar har man liksom inte tid att vara rädd. Så efter att ha blivit biten i örat och på ett flertal andra ställen släppte det liksom. Sista dagen fick jag en fågel att hoppa upp på min hand och sedan kunde jag sätta henne på min axel och så satt hon där medans jag satte ut ny mat och städade upp buren. Då ville jag nästan inte åka hem alls.
Allting var såklart väldigt overkligt. Först och främst bara grejen att inte ha någon el, alltså att efter klockan sex endast se det du lyser på med din ficklampa. Att helt plötsligt bo tillsammans med en massa människor man aldrig har träffat, att bo mitt i en tjock djungel med vilda djur runt omkring sig och sjuka insekter överallt. Och framför allt att gå in i burar med djur man annars bara ser på Animal Planet. Men konstigt nog kom vi in i allting jättesnabbt och alla människor blev som ens nya lilla familj bara efter ett par dagar.
Varje dag gick man på en av tre olika rundor med olika djur. Just när vi var där fanns det mest apor (ullapor, vrålapor, capuchins och tamarinapor) och fåglar (superfina aror, parakiter osv.) men även två sköldpaddor, en puma, kinkayous (ser ut såhär), marsvin och en guatin (en sån här)!
Jag föll verkligen för ullaporna Frida och Nina och två blå aror som hette Malcolm och Merlin. Men älskade alla djuren såklart.
En mycket bra sak var att jag var tvungen att komma över min fågelfobi. För när man ska gå själv in i en bur där det sitter 16 nyfikna fåglar har man liksom inte tid att vara rädd. Så efter att ha blivit biten i örat och på ett flertal andra ställen släppte det liksom. Sista dagen fick jag en fågel att hoppa upp på min hand och sedan kunde jag sätta henne på min axel och så satt hon där medans jag satte ut ny mat och städade upp buren. Då ville jag nästan inte åka hem alls.
Dagarna gick väldigt snabbt, man gick upp tidigt på morgonen och tog något litet till frukost (vi hade lyxen att ha ett fullproppat kök man kunde gå till precis när man ville och laga vad som helst när man var hungrig) för att sedan gå ner till Bodegan och förbereda alla djurens matskålar med den mat som de skulle ha just den dagen. Mest frukt och grönsaker, nötter och frön. Sedan gick man på sin runda med en eller två personer till. När man kom tillbaka kunde man ta vad vi kallade frukost nummer två, oftast gjorde vi omelett, fried rice eller min favorit: yoghurt med kanel, färsk mango och plommon. Efter det hade vi tid för projekt och sysslor, t.ex. städa huset eller köket och typ bygga nya burar eller leksaker åt djuren. Lunch och efter det andra matningen. Vid fem är man klar för dagen och även om det låter som en lång dag känns det inte riktigt så, man kan liksom inte kalla det för jobb. Sedan går man och duschar, ja de hade en varm dusch vilket kändes som lyx. Man var ju dock tvungen att duscha i totalt mörker, endast några tända ljus. Efter ett tag insåg man att det var rätt mysigt. På kvällarna turades vi om att laga mat, men oftast slutade det med att alla hängde i köket och hjälptes åt. Förutom vi, My & Ben och Laura var ett par från California där, James och Lydia. Som vi älskade! Varje lunch satt vi fyra uppe på övervåningen och läste högt ur boken "Why men love bitches". Sedan kom Heli efter ett par dagar, en supergullig tjej ifrån Finland som gav oss miljader tips om Galapagos. Någon dag efter det kom Loo, en tjej från Skåne! Sjukt att så många svenskar hade hittat dit, hon var hur som helst hur snäll som helst. Och till sist Jeni och Marcus ifrån England, skönaste människorna någonsin. Saknar alla varje dag. På kvällarna satt vi alla uppe och spelade poker, pratade, drack varm choklad med rom och åt för mycket mat.
Vi var där alltså i två veckor och det kändes på tok för kort men samtidigt hade vi inte mer tid att spendera. Och en vacker dag kommer jag åka tillbaka dit och stanna där i flera månader. Så om någon någonsin funderar på att åka till Ecuador råder jag er verkligen att åka dit Merazonia och iallafall vara där i två veckor. Man hinner lära sig så otroligt mycket och man får perspektiv på allting. Inte bara på hur djuren i sydamerika behandlas och tas hand om utan även om sig själv och sitt eget liv. Jag har aldrig känt mig mer som mig själv som där, utan telefoner och internet. Just Merazonia tipsar jag om just för att jag verkligen kan intyga om att alla människor som jobbar där och kommer dit är så genuint måna om djurens bästa och framförallt att de flesta djuren tillslut faktiskt kommer tillbaka ut i djungeln. Många många andra rehabiliteringsorganisationer runt om i Ecuador har visat sig inte alls vara speciellt seriösa och det är hemskt tråkigt.
Det var Merazonia! Frågor?
Det var Merazonia! Frågor?
Har inte glömt
Hej finisar!
Har egentligen varit hemma sedan i onsdags men herregud, har aldrig i mitt liv varit så trött. Men nu har jag haft tid att äntligen få sova tills jag känner mig helt utvilad igen. Trots det har jag blivit sjuk och är lika trött igen. Och jag minns knappt hur man skriver. Eller hur man pratar flytande svenska. Måste hela tiden säga varannan mening på engelska för att jag kan inte formulera mig. Men jag ska försöka skriva. Och kanske berätta om resan, vill ni det? Vet inte om någon har läst vår reseblogg, men även om ni har det så har vi ju inte varit speciellt duktiga på att uppdatera eller att skriva detaljerat om de platser vi har varit på och alla människor vi har träffat. Så därför kanske det hade varit kul. Jag kan börja imorgon med Ecuador. Nu ska jag försöka sova och bli frisk. Puss!
