Del 6
Första dagarna var lite dimmiga. Vi hade bestämt att vi skulle bo på en strand 45 min utanför stan de första dagarna för att sova ut, få lite färg och bara vara. Dagarna var helt fantastiska, gick upp sju och åt pannkakor med frukt på stranden. Tog en promenad och låg resten av dagen i en hängmatta och läste. Lunch och en tupplur i skuggan. Sen solnedgång och öl innan middag. Vid halv åtta var vi redo att säga godnatt. Det var dock inte alla miljoner myggor, spindlar och värst av allt: råttor. Var tammefan helt omöjligt att sova när man ligger livrädd i fosterställning och tror att en råtta ska ramla ner på en. Fanns heller ingen el på nätterna så man såg inte ett piss heller. Men man ska ju egentligen inte klaga, exotiskt osv.

Ni vet man önskar ju alltid att en långflygning ska gå smidigt och utan större problem, men när jag och Frida åker någonstans vet man att det inte blir så. Ever. Vi var alltså förberedda på det mesta. Dock inte på att vi var tvungna att ha biljetter hem till Sverige för att kunna komma in i Miami. = vi hade 15 min på oss i Frankfurt att boka nya svindyra biljetter på ett kasst wifinät annars skulle vi inte få åka med planet. Flera tusenlappar senare fick vi iallafall åka med. Kom fram till Miami dödströtta och frågade vart vårt plan till Nicaragua skulle gå, fick veta vår gate och satte oss där och vänta. Och vänta och vänta. När det var 15 min kvar tills planet skulle lyfta gick jag fram och frågade varför vi aldrig fick gå på. Då sa hon att vårt flyg hade bytt gate. Haha. Som om det inte kunde bli värre. Så vi missade planet. Vi gick till American Airlines och jag grät. Såklart haha. Ville bara åka hem. Men istället ordnade de nya biljetter och så att vi fick bo på hotell och massa mat. Grina lite mer. Fick iallafall äta extremgod middag och sova i en gigantisk säng. Dagen efter åkte vi till Managua, som grädden på moset försvann våra väskor. Vi hittade dem tillslut men då var det så jävla sent att vi inte kunde åka till San Juan del Sur. Så vi var tvungna att sova i Managua, världens läskigaste stad. Åkte med väldigt tveksam taxichaufför till ett hotell som tog alldeles för mycket pengar för vårt minirum utan fönster. Låste dörren och gick inte ut förren det var ljust igen och vi hade ringt på en lojal taxi som fucking äntligen kunde ta oss till San Juan del Sur. Typ 10 dagar för sent.

Jag och Frida åkte hem från Oslo en lördagmorgon med tusen väskor i ett bakfyllemoln. Gör aldrig aldrig om det. Kom hem till min fina familj och firade låtsasjul, låg på soffan, myste med Sofia, Emelie och Tyson och packade tillsist väskan igen. Åkte till Arlanda men där fick vi veta att alla flyg var inställda. Fanns typ ingen som visste något och ingen svarade i telefon. Så vi satt där ett par timmar. Fick tillslut veta att vi inte skulle få några pengar tillbaka. Fick en helsida i Expressen. Åkte till Stockholm och bodde hos Fridas låtsaspappa. Hade ju inga vinterkläder eller skor så vi var tvungna att sitta inne varje dag. Ringde runt till alla som kunde tänkas ta ansvar för att vårt flyg hade blivit inställt och sedan ej ombokat. Varje dag i en vecka. Tillslut vart alla så jävla trötta på oss så de gav oss nya biljetter. Vi firade med öl/kaffe/äppel&kanel-mojitos med alla fantastiska vänner som flyttat till Stockholn.
Så exakt en vecka efter att vi skulle ha åkt drog vi tillbaka till Arlanda. Och fick åka iväg!!

Planerade allting lite bättre och åkte tillbaka till Norge. Efter fem dagar fick jag och Frida jobb på samma restaurang och började jobba direkt dagen efter. Trodde jag skulle hata allt (jag har ju bara jobbat på pisställen tidigare) men efter några dagar började jag förstå norskan, träffade fina människor på jobbet och fick jobba exakt hur mycket jag ville. Så sen vart det bra. Lärde känna bästa människorna som tog med oss ut på nya saker, kände att fick uppskattning för det jag gjorde, kunde ha någon slags rutin på dagarna och skapade ett litet liv. Sen jobbade jag typ varje dag fram till sista november. Var så jävla trött ibland. Saknade hemma mer än jag någonsin gjort. Kunde ligga i sängen, gråta och sakna mamma. Men då försökte jag jobba ännu mer, ta på mig dubbelpass eller bara åka in till Oslo och blir svinfull och gå på gayklubb.

Större delen av tiden bodde jag och Frida utanför stan i ett hus som tillhörde Fridas pappas kollega (haha jag vet). Vi hade ett rosa rum med prinsessbård där hans dotter bott tidigare. Vi försökte vara där så sällan som möjligt pga massa anledningar. Det gick extremt dåligt med bussar dit också så varje morgon och kväll var vi tvugna att gå 40 min. Men vi bodde nästan gratis. Sen började det hända konstiga saker där. Okända människor flyttade in, folk var vakna hela nätterna och höll på med konstiga saker i garaget och han som ägde huset var full jämt. En morgon hittade vi massa blod och skinnbitar inne på toaletten. Då packade vi ihop alla våra saker och flyttade hem till Tom och hans kille mitt i Oslo. Är så jävla tacksam att de kunde ta emot oss och låta oss flytta in samma dag.
Den sista tiden var så extremt och intensiv. Vi bara jobbade, drack, var dumma, dansade och hann inte sova. Hade så fruktansvärt roligt och var så fruktansvärt övertrött. Sista fyra dagarna hade vi hejdåkvällar och vi grät varje kväll. Kan inte fatta att man kan hitta så bra vänner på så kort tid. Och att man faktiskt kan börja om någonstans helt på nytt.

Just när vi kom hem var det Peace and love. Jag minns inte så mycket men det fanns vodka, det fanns staket jag skulle över, det fanns skor man lätt kan ramla i och sen fanns det mer vin innanför fler staket. Sen är det totalt svart i jag vet inte hur länge. Jag vaknar vid en busshållsplats på en landsväg. Det är bara ängar och skogar runt om mig. Jag minns ingenting och det är ljust. Jag har vrickat båda fötterna och kan inte stå. Sitter barfota på asfalten och har ont överallt och gråter. Så att jag inte kan prata. Jag ringer. Ja, jag ringer tamefan alla på min telefonlista. Lämnar röstmeddelanden där man bara hör mig dödsgråta och får folk att åka ut och leta efter mig. Skickar kryptiska sms och tror allvarligt att jag ska dö. Av alla samtal så går ett till min pappa. Så de åker ut och letar efter mig längs alla vägar i Borlänge och efter några timmar hittar de mig. Som ett jävla vrak i ett hörn på busshållsplatsen. Dagen efter kunde jag inte gå för jag hade stora svarta blåmärken på benen och låren, och ja mina fötter hade jag ju stukat. Så efter det fick jag lite perspektiv och började fundera på vad fan ja höll på med.

 

Ja jag är här igen. Känns som att det var flera år sedan men det är inte ens ett. Ibland känns det som att de här året har varit ett helt liv. Så himla mycket bergochdalbana. Så här var det iallafall:

Jag var otaggad på livet, staden och mig själv. Så jag och Frida åkte en dag till Norge med hennes pappa och hamnade mitt i ingenstans. Bodde i en husvagn i Lillehammer och sökte jobb överallt vi kunde längs kullerstensgatorna. Tog pauser då vi drack norgedyrt kaffe och satt på bänkar. På eftermiddagarna kedjerökte vi och såg solen gå ner bakom bergen medan vi skrattade/grät åt misären. Sen åkte vi hem igen. Haha. Det var en så otroligt dålig idé.