Det borde inte vara så här. Jag borde kunna vara lycklig vartsomhelst, kanske inte på heltid men iallafall en stund utan att det känns som att ångesten flåsar mig i nacken. Och ibland går det ju faktiskt, då jag kan knipa ihop ögonen och kikna av skratt eller bara känna mig tillfreds för en stund. Ni vet DEN känslan, när man inte behöver någonting annat än det som finns just där och då. Framförallt INGEN annan. Jag blir väldigt glad och stolt när jag kan nå den känslan ensam, vid en film och en kopp superstarkt kaffe, när jag sitter på biblioteket och läser, när jag har vågat ringa ett jättejobbigt samtal, när jag har organiserat upp mig liv. Men, jag vet att 98% av alla dessa tillfällen av totalt lugn har jag upplevt på andra platser. INTE här. Och det skrämmer mig så jävla mycket. Hur ska jag kunna leva ett någorlunda normalt liv när jag bara vill vara någon annanstans? Hela tiden.