Ja jag är här igen. Känns som att det var flera år sedan men det är inte ens ett. Ibland känns det som att de här året har varit ett helt liv. Så himla mycket bergochdalbana. Så här var det iallafall:

Jag var otaggad på livet, staden och mig själv. Så jag och Frida åkte en dag till Norge med hennes pappa och hamnade mitt i ingenstans. Bodde i en husvagn i Lillehammer och sökte jobb överallt vi kunde längs kullerstensgatorna. Tog pauser då vi drack norgedyrt kaffe och satt på bänkar. På eftermiddagarna kedjerökte vi och såg solen gå ner bakom bergen medan vi skrattade/grät åt misären. Sen åkte vi hem igen. Haha. Det var en så otroligt dålig idé.