Planerade allting lite bättre och åkte tillbaka till Norge. Efter fem dagar fick jag och Frida jobb på samma restaurang och började jobba direkt dagen efter. Trodde jag skulle hata allt (jag har ju bara jobbat på pisställen tidigare) men efter några dagar började jag förstå norskan, träffade fina människor på jobbet och fick jobba exakt hur mycket jag ville. Så sen vart det bra. Lärde känna bästa människorna som tog med oss ut på nya saker, kände att fick uppskattning för det jag gjorde, kunde ha någon slags rutin på dagarna och skapade ett litet liv. Sen jobbade jag typ varje dag fram till sista november. Var så jävla trött ibland. Saknade hemma mer än jag någonsin gjort. Kunde ligga i sängen, gråta och sakna mamma. Men då försökte jag jobba ännu mer, ta på mig dubbelpass eller bara åka in till Oslo och blir svinfull och gå på gayklubb.

Större delen av tiden bodde jag och Frida utanför stan i ett hus som tillhörde Fridas pappas kollega (haha jag vet). Vi hade ett rosa rum med prinsessbård där hans dotter bott tidigare. Vi försökte vara där så sällan som möjligt pga massa anledningar. Det gick extremt dåligt med bussar dit också så varje morgon och kväll var vi tvugna att gå 40 min. Men vi bodde nästan gratis. Sen började det hända konstiga saker där. Okända människor flyttade in, folk var vakna hela nätterna och höll på med konstiga saker i garaget och han som ägde huset var full jämt. En morgon hittade vi massa blod och skinnbitar inne på toaletten. Då packade vi ihop alla våra saker och flyttade hem till Tom och hans kille mitt i Oslo. Är så jävla tacksam att de kunde ta emot oss och låta oss flytta in samma dag.
Den sista tiden var så extremt och intensiv. Vi bara jobbade, drack, var dumma, dansade och hann inte sova. Hade så fruktansvärt roligt och var så fruktansvärt övertrött. Sista fyra dagarna hade vi hejdåkvällar och vi grät varje kväll. Kan inte fatta att man kan hitta så bra vänner på så kort tid. Och att man faktiskt kan börja om någonstans helt på nytt.