Det är här ni kan läsa vår gemensamma blogg sen. Den kommer blir fet.

Var hos Emelie ikväll med Petra, åt tacos som Daniel hade lagat och det var typ bäst. Sen kollade vi på Solsidan och början av en film. Jag somnade. Sen kom Frida och skulle hämta oss, så då fick vi säga hejdå till Emelie och det var jättesorgligt.

Vi åkte till Sofia och drack te med henne och Marcus. Det var mysigt! Och sen kände jag för första gången att jag verkligen ska lämna allting nu. Och sen när Frida skjutsade hem mig insåg jag att nästa gång jag träffar henne är i Phuket. Då satt vi alla tre och typ skrattade och nästan grät på samma gång.

Igår hade jag avskedsfest här hemma hos mig med Frida och Petra och massor av vänner + nytt folk. Det var hur kul som helst. Vi hade gjort en rätt avslöjande tipspromenad som sen var för avancerad för att rätta, och det spilldes rödvin på mattor och i soffan och jag tror att jag satt och log större delen av tiden. Sen fick jag skjuts ner på stan av Olsson tillsammans med Tove, Jonna, Anna och Hanna. Vi ställde oss i kön till Etage som var det längsta jag har sett. Jag blev inklämd längst in mot väggen hela vägen och en timme senare var jag inne. Inte alls speciellt kul. Sen gick vi in och dansade, drack öl och tittade på Rebecca, Fiona och Adrian Lux. Det var fett. Tillomed så att två tjejer svimmade. Sen kom vi ut och jag hade ingen hemnyckel för den hade jag gett till Petra. Så ja köpte pizza med Hanna och Jonna och gick hem till Hanna. Där hittade vi Anna och Anders. Sen kom Ted också och så satt vi och käkade och skrattade tills jag dog av trötthet och somnade.

Idag var det dock inte lika kul. Vinfläckar överallt och salt över hela golvet, tusen vinglas och burkar, kladd och möbler som inte stod där dem skulle. Och så världens baksmälla på det. Men jag ska inte klaga. Det var värt det.

Här är jag när jag sitter på en stege. Det är Petra som har tagit bilderna med min kamera. På onsdag hoppas jag att jag får se snön för sista gången den här vintern.

Det här är Frida. Hon är jävligt snygg och så.

Är kanske för att jag inte gör någonting just nu, har varit uppe i varv konstant ett par dagar. Vill sitta i Thailand med Frida och Petra precis just nu. Och bara sitta på stranden och dricka öl och känna att man inte vill vara någon annanstans i hela världen. Men snart så.

Jag har inte orkat ta en bild. Funderade på att göra det nu men sen kom jag på hur drygt det skulle bli, så ja gjorde alltså inte det. Istället kan jag beskriva rå.

Svarta strumbyxor

Svart kjol med spetskant på, den jag har sytt själv

Ett vitt linne som jag tyckt på, det med tjejen med mask på och så står det Á cuase des garcons nedanför

Grå kofta

Några smala silverkedjor runt halsen

Slut.

Ja det här kommer nog inte bli så långt. För jag tror inte. Jag tror inte på någonting annat än frihet, kärlek och sanningen. Ibland önskar jag att jag kunde tro på någonting annat, någonting som är större än vad jag är. För det hade nog varit ganska skönt. Men det gör jag inte. Jag tror inte att jag kommer till himlen efter döden, att min själ försvinner in i någonting annat eller att jag på något sätt "lever vidare" efter att mitt hjärta slutat slå.

Jag tror inte att "någon" skapade jorden. Jag tror inte på mirakel. Jag tror inte att så fort någonting bra händer så är det tack vare Gud eller dylikt.

Jag tycker att religion kan vara det värsta som har hänt den här världen. Och jag förstår att alla som tror inte tycker det, men jag tror inte och därför kan jag tycka så. Och jag tycker inte att man är dum för att man tror, jag tycker att det är upp till var och en.

Men min tro är att inte tro helt enkelt. Och om jag ska tro på någonting onaturligt överhuvudtaget så tror jag nog mer på att Dumbledore är verklig än att Gud är det. För magi är så himla fint.

Sen kom Petra till mig, vi drack kaffe och satt i mitt kök. Sen gick vi på en promenad och himlen var jättefin. Vi pratade om att om lite mer än en vecka åker vi till andra sidan jorden. Det pirrade fint i magen. Vi kom in till mig igen sen och gjorde te. La oss i min källare och tittade på Flickan. Tills Frida kom, då gjorde vi vår blogg och planerade och skrattade.

Senare åkte vi till Emelie och tittade på Paranormal Activity 2. Den var ja, läskig. Åt popcorn och drack jättemycket cola. Nu har jag kommit hem till min varma säng och äter mandariner och lyssnar på min sova-lista. Det är fint.

Tycker om när min mamma är knäpp.

Jag har skrivit om det förut. Kanske flera gånger. Men just när jag läser ordet ögonblick, eller när någon nämner det, så tänker jag alltid på samma tillfälle. Det är någonting speciellt med just det.

Det var den sista torsdagen i juli år 2008. Några veckor senare skulle jag åka till Turkiet med mina bästa vänner. Jag var glad. Det var den varmaste sommaren på flera flera år men jag jobbade varje dag. På kvällarna brukade jag och Petra vara hos mig och se på film eller sitta vid Kålgårn och dricka folköl. Jag umgicks inte så mycket med någon annan den sommaren. Frida jobbade i Stockholm och jag önskade att jag kunde vara där varje dag. Jag hade nog jobbat så mycket hela sommaren att man liksom inte hade kontakt med någon annan än dem man träffade där.

Det var iallafall den sista torsdagen i juli. Jag och Petra hade sjukskrivit oss från jobbet den dagen, först tänkte vi göra det utan att vara sjuka men under natten hade jag börjat spy som en galning. Så jag sjukskrev mig med all rätt och efter att ha sovit länge länge länge åkte jag och Petra och la oss vid bryggan. Lyssnade på vår spellista som var soundtracket till hela sommaren. Jag åkte hem till mig och Petra åkte hem till sig, så skulle vi ses senare.

Mamma och pappa var i Eskilstuna sedan en vecka tillbaka och hälsade på mormor, morfar och min moster. Jag hade lyckats städa hela huset trots min matförgiftning för dem skulle komma hem på kvällen.

Klockan var lite över fyra. Jag var så där skönt trött och varm som man kan vara när man har badat och solat i några timmar. Jag satt i soffan på övervåningen och hade på tvn. Men tittade inte på någonting speciellt.

Allting innan just ögonblicket jag skulle berätta om spelar egentligen ingen roll men det måste berättas för att det känns som att hela dagen leder till det som hände sen. Som att jag kände på mig att någonting inte var som det skulle.

Telefonen ringer, det är pappa, han säger att dem precis har åkt från mormor på hennes hem och ska nu bara fika hos morfar och sen kommer dem hem. Vi lägger på och jag känner att det ska bli skönt att ha dem hemma igen, känns liksom tryggt. Sen går en kvart av ingenting. Och så ringer det igen. Det är pappa igen, men det är en annan miljö i bakgrunden än förra gången han ringde. Det är prat i bakgrunden som ekar lite, någon som går över ett golv i skor, sorl. Han säger att de kommit hem till morfar och att någon från mormors hem hade ringt precis när dem kommit in genom dörren och sagt att de skulle komma tillbaka. När de var framme så hade mormor dött. Bara sådär. Fast i sömnen. En sköterska hade undrat om hon ville ha mat men hon hade sagt att hon bara ville sova. Så de lät henne göra det såklart. Sen vaknade hon inte igen. Jag lät nog helt som vanligt under hela samtalet, sa "okej" ungefär tjugo gånger och sen undrade pappa om jag klarade mig några dagar ensam och jag sa ja. Fast det var ju såklart inte sant. Men jag sa det endå, för jag visste att morfar klarade sig mindre själv än vad jag gjorde. Sen sa vi hejdå och la på.

Jag la telefonen på bordet och i samma stund började tårar rinna nedför kinderna. Det kändes varmt och ensamt. Jag stängde av ljudet på tvn och grät helt ljudlöst i ett tomt hus. Sen ställde jag mig upp och gick några steg, men jag orkade inte. Så jag la mig på golvet. Det var iskallt men jag kunde inte gå. Jag började krampgråta. Låg först på sidan men efter en lång stund la jag mig på rygg och försökte bara andas.

Och det ögonblicket kan jag föreställa mig ofta. Just för att det var första gången i hela mitt liv som någonting togs ifrån mig bara sådär. Som att någonting bara rycktes ur min kropp utan att någon ens sa till. Det var så overkligt för att jag hade inte upplevt någonting liknande. Men jag är glad att det blev som det blev. Ingen ska behöva leva som hon gjorde sista tiden. Hon visste inte ens vem hon själv var. Och det måste ha varit värre för morfar. Och för mamma och Irene. Och det är egoistiskt att säga att hon inte borde ha dött. Jag önskar bara att det inte fanns en sjukdom som hette Alzheimers.

Alltså vi var ute och fotade i söndags. Så här fina blev vi genom Frida och Jannes kamera. Janne är Fridas låtsaspappa som är king på att fota. Vi var ute vid en gammal järnvägsstation och gick i typ tre deciemter snö konstant. Det var skitroligt. Jag har inte redigerat mina bilder än, så ni får se mer sen. Eller gå in på Fridas blogg för där finns några bilder på mig och det är ju det ni vill se eller hur? Haha.

Under tiden vi tre är borta kommer vi ha en gemensam blogg som ni borde läsa. Mest för att jag kanske inte kommer uppdatera den här bloggen så mycket just då och för att den nya bloggen kommer vara skitbra.

Och nu kommer en skitviktig grej! Alla som vill få hem vykort från mig kan väl skriva eran adress här i en kommentar, så får ni ett eller flera små vykort på posten under våren. För vem vill inte ha det liksom?

Jag har kanske tio riktigt nära jättejätte bra vänner som jag kan göra allting med. Som är världsbäst. Och några bor här, en i Stockholm, en i Göteborg och en i Gävle. Det är jag så glad över. Att dom finns när som helst jag behöver dem och att jag tycker om dem så mycket att jag sitter och ler nu när jag tänker på dem. Utan dem vore livet ingenting, absolut ingenting.

Men, det finns ju en person som sedan tidernas begynnelse (känns det som) alltid har haft och kommer alltid att ha titeln "min bästa vän". Och det är Frida. Och det är inte för att jag älskar henne mer än dem andra eller så. Utan det är för att vi har någonting jävligt magiskt som ingen annan än oss någonsin kommer kunna förstå. Och därför är det svårt att förklara, för man vet ju exakt hur det är med en speciellt vänskap eller med kärlek, det kan bara dem två personerna det handlar om veta. Men det är ungefär så här:

Det började redan första veckorna vi lärde känna varandra, det var som att vi båda visste att vi skulle vara vänner jämt. Så vi valde varandra som första val när vi började sjuan. Trots att vi hade gått på olika skolor innan och vi inte hade varit vänner länge alls. Men det är nog ett av de lättaste men viktigaste valen jag har gjort i mitt liv. För det känns som att det är där allting börjar. Allting innan finns ju, men inte på samma sätt.

Jag kan, liksom jag alltid kunnat, bara titta på Frida och veta vad hon tänker på. Ofta behöver vi inte ens säga någonting för att den andra ska fatta, vi kan bara titta på varandra och nicka eller göra en min. Eller bara börja skratta. Och så har vi umgåtts så tätt så himla länge att man kan avgöra vad den andra kommer fråga bara genom att höra tonfallet. Jag vet till exempel alltid när Frida vill att jag ska fläta hennes hår för att hon då säger mitt namn på ett speciellt sätt.

Det andra är att bara hon vet exakt vad som gör absolut ondast i mig, för att hon har känt samma känslor och mått dåligt över samma saker. Och därför vet jag alltid att hon inte ljuger när hon säger att hon vet hur det känns. Om jag gråter så kan hon bara krama mig och hon behöver inte ens säga någonting. Det är som att vi är vänner på nästa nivå, hur töntigt det än låter. Jag tycker iallafall att det är fantastiskt och jävligt fint.