Petrapeppen hade pågått länge men nu började den verkligen vibrera. Jag och Frida hade hittat en lägenhet, planerat allt vi skulle visa henne, vart vi skulle äta och vilka hon skulle träffa. Och så kom hon äntligen.

Likt Edward Cullen steg hon ut från planet blåvit och skimrande. Men redan första dagen drog vi ner på playan och det tog väl en kvart innan hon var brunare än oss. 

Vi började konstigt nog med någon slags hälsoliv. Startade varje morgon med att gå/springa längs stranden (ej vacker syn) någon timme, efter hade vi frukt-frukost 3000 och strechade. LOL. Detta höll vi på med i ungefär tre veckor. (då åkte jag bort och Petra hade klarat sin 1 månads detox och kunde börja dricka igen till allas lättnad)

Annars höll vi mest på med strandlivet, ni vet sola tio minuter - vilja dö - bada en kvart - sola sju minuter - cocacolabreak - lägga sig i skuggan.

Annat vi gjorde där i början:

Åkte på chickenbus till Masaya för att gå på stormarknad

Började på vattengympa med ett gäng pensionärer, bästa vi har gjort!!

Tröttna totalt på vår hyresvärd som bodde vägg i vägg och lekte överbeskyddande mamma

Hittade ny fett fräsch lägenhet

Var ute på så mycket galej en kväll att jag blev bestulen av min telefon, nycklar etc. 

Hängde på polisstationen för jag skulle försöka göra en polisanmälan på spanska...

Köpte hängmattor som vi låg i lite för mycket

 

Ja sen blev det väl rätt jobbigt ett tag. Frida tog hand om mig. Gjorde allt en bästa vän ska göra. Lät mig fulgråta tills vi kunde skratta åt skiten istället, tvingade mig ner på stranden när ja ville sova bort hela dagarna så jag iallafall kunde få en bränna och så bedövade allting tillsammans.
En dag gick vi till Pollito, vårt bästa fajitas-ställe, och åt just fajitas. Där bestämde vi att jag skulle åka och träffa han. Han skulle spendera sin sista månad av resande i Mexiko. Så det fick bli Mexiko. 

Precis då kom Justin Bobby ifrån the Hills in på restaurangen så det fick man väl ta som någon slags tecken. 

Sen hände en helt fantastisk sak. En kväll petade någon på min axel och när ja vände mig om stod han där. Han. Och allting bara exploderade.

Jag antog såklart att det bara var på låtsas så ja höll mig på lagomt avstånd. Hade ju blivit megasuperduperhjärtekrossad året innan så ja visste hur det skulle bli. Men han insisterade med att hålla min hand mitt på öppen gata, trots att vi nyss träffats. Han ropade mitt namn från andra änden av gatorna så alla stirrade. Han stannade folk på gatan och sa: kolla på henne, kolla va fin hon är. Och han hade de bästa kramarna. De där som liksom aldrig tar slut. Men jag trodde inte att det här kunde finnas på riktigt. Så ja släppte inte in han. Jag vågade ju inte.

 

En dag kom han och sa att han skulle åka. Bara så där. Alla hans vänner hade åkt för länge sen och han hade bara stannat för mig skull. Men jag bara försvann iväg och han kunde inte jaga mig mer. Jag pillade nervöst på en tändare och sa nej kom så går vi och äter glass. Mina ben låg i hans knä och det rann passionfruktsglass överallt när ja sa nej du kan inte åka nu, för ja tycker ju om dig. På riktigt.

Så han stannade. Och så blev han allting ett tag.

 

Sista natten när han hade somnat satt jag på balkongräcket, repeatlyssnade på pink floyd och wish you were here och grät. Jag hade ju äntligen hittat det där. Och så skulle det bara ta slut. Innan det ens hade börjat.

 

På morgonen packade vi ihop och gick mot bussen. Hans visum skulle gå ut samma dag. Jag kunde inte andas. Jag bara gröpte in huvudet i hans bröst och han sa att jag var det finaste. Att vi skulle ses. Sen. Han bara visste det. Jag nickade och försökte väl tro på det.

 

 

Sen åkte han.

Vi kom tillbaka till vårt kära hostel Joxi och i vårt rum bodde en hollänsk tjej vid namn Annerieke. Hon blev vårt nästa häng. Vi ba fråga om hon skulle med och käka och sen var vi helt hooked. Spenderade 10 dagar med att sola/bada/carpa på dagarna och dricka vin/äta ost/shotta/dansa på nätterna. Var helt amazing. 

Hon var även synsk och visste typ allt om oss innan vi själv ens visste om det. Hon visste vilken dag jag var född och också vilken tid, kunde berätta exakt hur jag var och varför och vi satt bara med öppna käftar. 

Men en dag var hon tvungen att åka vidare och vi sa hejdå efter alldeles för få vinkvällar i bagaget.

Vi förflyttade oss in till San Juan del Sur efter rehabet. Typ bestämde att det var dags att säga ja på allt. Några minuster senare kommer en snubbe på vårt hostel och frågar om vi ska med på hajk. Vi ba eh ja. Hans polare joinade, vi drog en frulle och sen gick på en hajk. Alltså oh my god, ni känner ju mig. Har typ aldrig gått på en promenad ens. Men några skrapsår och solbrända axlar senare hade vi gått längs klippor och kommit till en egen liten strand där vi badade och kopplade fast en liten sköldpadda gjord av snäckor ute i vattnet som vi lovade att komma tillbaka till senare. 

Spenderade ett par fina dagar med dessa dudes, Nate och Joe från Amerikat. Sen bestämde vi att vi skulle fira jul tillsammansi Costa Rica. Tog buss efter buss och hamnade högt uppe på ett berg med världens sjukaste utsikt på ett megamysigt hostel. Där firade vi en helt ny typ av jul med den lilla familjen man var där. Sov så sjukt mycket pga. tunn luft, alkohol och crazy god mat. 
Och några dagar senare var vi tvungna att säga hejdå till våra nya bästizar och åka tillbaka till San Juan.