Jag har skrivit om det förut. Kanske flera gånger. Men just när jag läser ordet ögonblick, eller när någon nämner det, så tänker jag alltid på samma tillfälle. Det är någonting speciellt med just det.

Det var den sista torsdagen i juli år 2008. Några veckor senare skulle jag åka till Turkiet med mina bästa vänner. Jag var glad. Det var den varmaste sommaren på flera flera år men jag jobbade varje dag. På kvällarna brukade jag och Petra vara hos mig och se på film eller sitta vid Kålgårn och dricka folköl. Jag umgicks inte så mycket med någon annan den sommaren. Frida jobbade i Stockholm och jag önskade att jag kunde vara där varje dag. Jag hade nog jobbat så mycket hela sommaren att man liksom inte hade kontakt med någon annan än dem man träffade där.

Det var iallafall den sista torsdagen i juli. Jag och Petra hade sjukskrivit oss från jobbet den dagen, först tänkte vi göra det utan att vara sjuka men under natten hade jag börjat spy som en galning. Så jag sjukskrev mig med all rätt och efter att ha sovit länge länge länge åkte jag och Petra och la oss vid bryggan. Lyssnade på vår spellista som var soundtracket till hela sommaren. Jag åkte hem till mig och Petra åkte hem till sig, så skulle vi ses senare.

Mamma och pappa var i Eskilstuna sedan en vecka tillbaka och hälsade på mormor, morfar och min moster. Jag hade lyckats städa hela huset trots min matförgiftning för dem skulle komma hem på kvällen.

Klockan var lite över fyra. Jag var så där skönt trött och varm som man kan vara när man har badat och solat i några timmar. Jag satt i soffan på övervåningen och hade på tvn. Men tittade inte på någonting speciellt.

Allting innan just ögonblicket jag skulle berätta om spelar egentligen ingen roll men det måste berättas för att det känns som att hela dagen leder till det som hände sen. Som att jag kände på mig att någonting inte var som det skulle.

Telefonen ringer, det är pappa, han säger att dem precis har åkt från mormor på hennes hem och ska nu bara fika hos morfar och sen kommer dem hem. Vi lägger på och jag känner att det ska bli skönt att ha dem hemma igen, känns liksom tryggt. Sen går en kvart av ingenting. Och så ringer det igen. Det är pappa igen, men det är en annan miljö i bakgrunden än förra gången han ringde. Det är prat i bakgrunden som ekar lite, någon som går över ett golv i skor, sorl. Han säger att de kommit hem till morfar och att någon från mormors hem hade ringt precis när dem kommit in genom dörren och sagt att de skulle komma tillbaka. När de var framme så hade mormor dött. Bara sådär. Fast i sömnen. En sköterska hade undrat om hon ville ha mat men hon hade sagt att hon bara ville sova. Så de lät henne göra det såklart. Sen vaknade hon inte igen. Jag lät nog helt som vanligt under hela samtalet, sa "okej" ungefär tjugo gånger och sen undrade pappa om jag klarade mig några dagar ensam och jag sa ja. Fast det var ju såklart inte sant. Men jag sa det endå, för jag visste att morfar klarade sig mindre själv än vad jag gjorde. Sen sa vi hejdå och la på.

Jag la telefonen på bordet och i samma stund började tårar rinna nedför kinderna. Det kändes varmt och ensamt. Jag stängde av ljudet på tvn och grät helt ljudlöst i ett tomt hus. Sen ställde jag mig upp och gick några steg, men jag orkade inte. Så jag la mig på golvet. Det var iskallt men jag kunde inte gå. Jag började krampgråta. Låg först på sidan men efter en lång stund la jag mig på rygg och försökte bara andas.

Och det ögonblicket kan jag föreställa mig ofta. Just för att det var första gången i hela mitt liv som någonting togs ifrån mig bara sådär. Som att någonting bara rycktes ur min kropp utan att någon ens sa till. Det var så overkligt för att jag hade inte upplevt någonting liknande. Men jag är glad att det blev som det blev. Ingen ska behöva leva som hon gjorde sista tiden. Hon visste inte ens vem hon själv var. Och det måste ha varit värre för morfar. Och för mamma och Irene. Och det är egoistiskt att säga att hon inte borde ha dött. Jag önskar bara att det inte fanns en sjukdom som hette Alzheimers.