Petrapeppen hade pågått länge men nu började den verkligen vibrera. Jag och Frida hade hittat en lägenhet, planerat allt vi skulle visa henne, vart vi skulle äta och vilka hon skulle träffa. Och så kom hon äntligen.

Likt Edward Cullen steg hon ut från planet blåvit och skimrande. Men redan första dagen drog vi ner på playan och det tog väl en kvart innan hon var brunare än oss. 

Vi började konstigt nog med någon slags hälsoliv. Startade varje morgon med att gå/springa längs stranden (ej vacker syn) någon timme, efter hade vi frukt-frukost 3000 och strechade. LOL. Detta höll vi på med i ungefär tre veckor. (då åkte jag bort och Petra hade klarat sin 1 månads detox och kunde börja dricka igen till allas lättnad)

Annars höll vi mest på med strandlivet, ni vet sola tio minuter - vilja dö - bada en kvart - sola sju minuter - cocacolabreak - lägga sig i skuggan.

Annat vi gjorde där i början:

Åkte på chickenbus till Masaya för att gå på stormarknad

Började på vattengympa med ett gäng pensionärer, bästa vi har gjort!!

Tröttna totalt på vår hyresvärd som bodde vägg i vägg och lekte överbeskyddande mamma

Hittade ny fett fräsch lägenhet

Var ute på så mycket galej en kväll att jag blev bestulen av min telefon, nycklar etc. 

Hängde på polisstationen för jag skulle försöka göra en polisanmälan på spanska...

Köpte hängmattor som vi låg i lite för mycket

 

Ja sen blev det väl rätt jobbigt ett tag. Frida tog hand om mig. Gjorde allt en bästa vän ska göra. Lät mig fulgråta tills vi kunde skratta åt skiten istället, tvingade mig ner på stranden när ja ville sova bort hela dagarna så jag iallafall kunde få en bränna och så bedövade allting tillsammans.
En dag gick vi till Pollito, vårt bästa fajitas-ställe, och åt just fajitas. Där bestämde vi att jag skulle åka och träffa han. Han skulle spendera sin sista månad av resande i Mexiko. Så det fick bli Mexiko. 

Precis då kom Justin Bobby ifrån the Hills in på restaurangen så det fick man väl ta som någon slags tecken. 

Sen hände en helt fantastisk sak. En kväll petade någon på min axel och när ja vände mig om stod han där. Han. Och allting bara exploderade.

Jag antog såklart att det bara var på låtsas så ja höll mig på lagomt avstånd. Hade ju blivit megasuperduperhjärtekrossad året innan så ja visste hur det skulle bli. Men han insisterade med att hålla min hand mitt på öppen gata, trots att vi nyss träffats. Han ropade mitt namn från andra änden av gatorna så alla stirrade. Han stannade folk på gatan och sa: kolla på henne, kolla va fin hon är. Och han hade de bästa kramarna. De där som liksom aldrig tar slut. Men jag trodde inte att det här kunde finnas på riktigt. Så ja släppte inte in han. Jag vågade ju inte.

 

En dag kom han och sa att han skulle åka. Bara så där. Alla hans vänner hade åkt för länge sen och han hade bara stannat för mig skull. Men jag bara försvann iväg och han kunde inte jaga mig mer. Jag pillade nervöst på en tändare och sa nej kom så går vi och äter glass. Mina ben låg i hans knä och det rann passionfruktsglass överallt när ja sa nej du kan inte åka nu, för ja tycker ju om dig. På riktigt.

Så han stannade. Och så blev han allting ett tag.

 

Sista natten när han hade somnat satt jag på balkongräcket, repeatlyssnade på pink floyd och wish you were here och grät. Jag hade ju äntligen hittat det där. Och så skulle det bara ta slut. Innan det ens hade börjat.

 

På morgonen packade vi ihop och gick mot bussen. Hans visum skulle gå ut samma dag. Jag kunde inte andas. Jag bara gröpte in huvudet i hans bröst och han sa att jag var det finaste. Att vi skulle ses. Sen. Han bara visste det. Jag nickade och försökte väl tro på det.

 

 

Sen åkte han.

Vi kom tillbaka till vårt kära hostel Joxi och i vårt rum bodde en hollänsk tjej vid namn Annerieke. Hon blev vårt nästa häng. Vi ba fråga om hon skulle med och käka och sen var vi helt hooked. Spenderade 10 dagar med att sola/bada/carpa på dagarna och dricka vin/äta ost/shotta/dansa på nätterna. Var helt amazing. 

Hon var även synsk och visste typ allt om oss innan vi själv ens visste om det. Hon visste vilken dag jag var född och också vilken tid, kunde berätta exakt hur jag var och varför och vi satt bara med öppna käftar. 

Men en dag var hon tvungen att åka vidare och vi sa hejdå efter alldeles för få vinkvällar i bagaget.

Vi förflyttade oss in till San Juan del Sur efter rehabet. Typ bestämde att det var dags att säga ja på allt. Några minuster senare kommer en snubbe på vårt hostel och frågar om vi ska med på hajk. Vi ba eh ja. Hans polare joinade, vi drog en frulle och sen gick på en hajk. Alltså oh my god, ni känner ju mig. Har typ aldrig gått på en promenad ens. Men några skrapsår och solbrända axlar senare hade vi gått längs klippor och kommit till en egen liten strand där vi badade och kopplade fast en liten sköldpadda gjord av snäckor ute i vattnet som vi lovade att komma tillbaka till senare. 

Spenderade ett par fina dagar med dessa dudes, Nate och Joe från Amerikat. Sen bestämde vi att vi skulle fira jul tillsammansi Costa Rica. Tog buss efter buss och hamnade högt uppe på ett berg med världens sjukaste utsikt på ett megamysigt hostel. Där firade vi en helt ny typ av jul med den lilla familjen man var där. Sov så sjukt mycket pga. tunn luft, alkohol och crazy god mat. 
Och några dagar senare var vi tvungna att säga hejdå till våra nya bästizar och åka tillbaka till San Juan.

Del 6
Första dagarna var lite dimmiga. Vi hade bestämt att vi skulle bo på en strand 45 min utanför stan de första dagarna för att sova ut, få lite färg och bara vara. Dagarna var helt fantastiska, gick upp sju och åt pannkakor med frukt på stranden. Tog en promenad och låg resten av dagen i en hängmatta och läste. Lunch och en tupplur i skuggan. Sen solnedgång och öl innan middag. Vid halv åtta var vi redo att säga godnatt. Det var dock inte alla miljoner myggor, spindlar och värst av allt: råttor. Var tammefan helt omöjligt att sova när man ligger livrädd i fosterställning och tror att en råtta ska ramla ner på en. Fanns heller ingen el på nätterna så man såg inte ett piss heller. Men man ska ju egentligen inte klaga, exotiskt osv.

Ni vet man önskar ju alltid att en långflygning ska gå smidigt och utan större problem, men när jag och Frida åker någonstans vet man att det inte blir så. Ever. Vi var alltså förberedda på det mesta. Dock inte på att vi var tvungna att ha biljetter hem till Sverige för att kunna komma in i Miami. = vi hade 15 min på oss i Frankfurt att boka nya svindyra biljetter på ett kasst wifinät annars skulle vi inte få åka med planet. Flera tusenlappar senare fick vi iallafall åka med. Kom fram till Miami dödströtta och frågade vart vårt plan till Nicaragua skulle gå, fick veta vår gate och satte oss där och vänta. Och vänta och vänta. När det var 15 min kvar tills planet skulle lyfta gick jag fram och frågade varför vi aldrig fick gå på. Då sa hon att vårt flyg hade bytt gate. Haha. Som om det inte kunde bli värre. Så vi missade planet. Vi gick till American Airlines och jag grät. Såklart haha. Ville bara åka hem. Men istället ordnade de nya biljetter och så att vi fick bo på hotell och massa mat. Grina lite mer. Fick iallafall äta extremgod middag och sova i en gigantisk säng. Dagen efter åkte vi till Managua, som grädden på moset försvann våra väskor. Vi hittade dem tillslut men då var det så jävla sent att vi inte kunde åka till San Juan del Sur. Så vi var tvungna att sova i Managua, världens läskigaste stad. Åkte med väldigt tveksam taxichaufför till ett hotell som tog alldeles för mycket pengar för vårt minirum utan fönster. Låste dörren och gick inte ut förren det var ljust igen och vi hade ringt på en lojal taxi som fucking äntligen kunde ta oss till San Juan del Sur. Typ 10 dagar för sent.

Jag och Frida åkte hem från Oslo en lördagmorgon med tusen väskor i ett bakfyllemoln. Gör aldrig aldrig om det. Kom hem till min fina familj och firade låtsasjul, låg på soffan, myste med Sofia, Emelie och Tyson och packade tillsist väskan igen. Åkte till Arlanda men där fick vi veta att alla flyg var inställda. Fanns typ ingen som visste något och ingen svarade i telefon. Så vi satt där ett par timmar. Fick tillslut veta att vi inte skulle få några pengar tillbaka. Fick en helsida i Expressen. Åkte till Stockholm och bodde hos Fridas låtsaspappa. Hade ju inga vinterkläder eller skor så vi var tvungna att sitta inne varje dag. Ringde runt till alla som kunde tänkas ta ansvar för att vårt flyg hade blivit inställt och sedan ej ombokat. Varje dag i en vecka. Tillslut vart alla så jävla trötta på oss så de gav oss nya biljetter. Vi firade med öl/kaffe/äppel&kanel-mojitos med alla fantastiska vänner som flyttat till Stockholn.
Så exakt en vecka efter att vi skulle ha åkt drog vi tillbaka till Arlanda. Och fick åka iväg!!

Planerade allting lite bättre och åkte tillbaka till Norge. Efter fem dagar fick jag och Frida jobb på samma restaurang och började jobba direkt dagen efter. Trodde jag skulle hata allt (jag har ju bara jobbat på pisställen tidigare) men efter några dagar började jag förstå norskan, träffade fina människor på jobbet och fick jobba exakt hur mycket jag ville. Så sen vart det bra. Lärde känna bästa människorna som tog med oss ut på nya saker, kände att fick uppskattning för det jag gjorde, kunde ha någon slags rutin på dagarna och skapade ett litet liv. Sen jobbade jag typ varje dag fram till sista november. Var så jävla trött ibland. Saknade hemma mer än jag någonsin gjort. Kunde ligga i sängen, gråta och sakna mamma. Men då försökte jag jobba ännu mer, ta på mig dubbelpass eller bara åka in till Oslo och blir svinfull och gå på gayklubb.

Större delen av tiden bodde jag och Frida utanför stan i ett hus som tillhörde Fridas pappas kollega (haha jag vet). Vi hade ett rosa rum med prinsessbård där hans dotter bott tidigare. Vi försökte vara där så sällan som möjligt pga massa anledningar. Det gick extremt dåligt med bussar dit också så varje morgon och kväll var vi tvugna att gå 40 min. Men vi bodde nästan gratis. Sen började det hända konstiga saker där. Okända människor flyttade in, folk var vakna hela nätterna och höll på med konstiga saker i garaget och han som ägde huset var full jämt. En morgon hittade vi massa blod och skinnbitar inne på toaletten. Då packade vi ihop alla våra saker och flyttade hem till Tom och hans kille mitt i Oslo. Är så jävla tacksam att de kunde ta emot oss och låta oss flytta in samma dag.
Den sista tiden var så extremt och intensiv. Vi bara jobbade, drack, var dumma, dansade och hann inte sova. Hade så fruktansvärt roligt och var så fruktansvärt övertrött. Sista fyra dagarna hade vi hejdåkvällar och vi grät varje kväll. Kan inte fatta att man kan hitta så bra vänner på så kort tid. Och att man faktiskt kan börja om någonstans helt på nytt.

Just när vi kom hem var det Peace and love. Jag minns inte så mycket men det fanns vodka, det fanns staket jag skulle över, det fanns skor man lätt kan ramla i och sen fanns det mer vin innanför fler staket. Sen är det totalt svart i jag vet inte hur länge. Jag vaknar vid en busshållsplats på en landsväg. Det är bara ängar och skogar runt om mig. Jag minns ingenting och det är ljust. Jag har vrickat båda fötterna och kan inte stå. Sitter barfota på asfalten och har ont överallt och gråter. Så att jag inte kan prata. Jag ringer. Ja, jag ringer tamefan alla på min telefonlista. Lämnar röstmeddelanden där man bara hör mig dödsgråta och får folk att åka ut och leta efter mig. Skickar kryptiska sms och tror allvarligt att jag ska dö. Av alla samtal så går ett till min pappa. Så de åker ut och letar efter mig längs alla vägar i Borlänge och efter några timmar hittar de mig. Som ett jävla vrak i ett hörn på busshållsplatsen. Dagen efter kunde jag inte gå för jag hade stora svarta blåmärken på benen och låren, och ja mina fötter hade jag ju stukat. Så efter det fick jag lite perspektiv och började fundera på vad fan ja höll på med.

 

Ja jag är här igen. Känns som att det var flera år sedan men det är inte ens ett. Ibland känns det som att de här året har varit ett helt liv. Så himla mycket bergochdalbana. Så här var det iallafall:

Jag var otaggad på livet, staden och mig själv. Så jag och Frida åkte en dag till Norge med hennes pappa och hamnade mitt i ingenstans. Bodde i en husvagn i Lillehammer och sökte jobb överallt vi kunde längs kullerstensgatorna. Tog pauser då vi drack norgedyrt kaffe och satt på bänkar. På eftermiddagarna kedjerökte vi och såg solen gå ner bakom bergen medan vi skrattade/grät åt misären. Sen åkte vi hem igen. Haha. Det var en så otroligt dålig idé.