Sitter i köket, har duschat precis och känner mig sådär skönt mosig i huvudet. Har bränt mig lite i ansiktet idag, på ett skönt sätt. Och min rygg hade fått sig lite för mycket sol också. Men det gör inget. Det var en bra dag på jöbbet. Innan jag cyklade dit åt jag och mina roomies frukost ute i solen på gräset, läste högt ur tidningen och skrattade lite åt horoskop och solade. Det var awesome!

Igår skulle jag egentligen bara vara hemma och tvätta och sen chilla. Istället drog mötet med min jobbcoach (ska återkomma om det) ut på tiden så jag hann inte hem till tvättiden, åkte hem till mamma och pappa och hängde med min bror istället. Drack cola och fixade lite innan jag åkte tillbaka hem. Då vart jag sugen på mina cider så jag drack lite i min ensamhet. Det låter så sjukt deprimerande, men det var trevligt. Sminkade mig och lyssnade på musik samtidigt. När Petra kom hem hjälpte jag henne med klädval och sen åkte jag hem till Emelie med henne och Fia. Vi lyssnade på kass musik och sen kom Hanna och joinade. Vi satt och pratade om diverse roliga grejer och klunka vin. Sen gick vi ner på stan och mötte Frida, gick på Rådis och pallade verkligen inte. Det är alltid samma sak och det är så fruktansvärt patetiskt. Så vi gick efter en kvart, mötte upp Petra och gick för att köpa mat. Det blev en extremt god kebabpizza och jag fick skjuts hem. Somnade så himla skönt sen.

Tillbaka till mitt jobbcoachmöte. Jag har ju vart där i några månader nu hos Curt som jag verkligen tycker om. Han är den första jag har mött i arbetssökarområdet som har förstått mig, uppmuntrat mig och fått mig att känna att jag faktiskt kan. Vanligtvis brukar det vara tvärtom. Och igår hade vi som vanligt ett bra möte då vi snacka om min ångest över om jag ska plugga, fortsätta leta jobb eller åka bort någonstans. När mötet led mot sitt slut läste han lite högt av det han hade skrivit och förklarade att han hade skrivit väldigt detaljerat den här gången, för att nästa gång så skulle det vara någon annan där. För det var hans sista dag. Han sa att han visste att det skulle gå bra för mig, att han inte var det minsta orolig och så önskade han mig lycka till i livet. Jag sa tack för allt han sagt och gjort. Sen gick jag. Och började gråta lite i trappen ut. Så himla sorgligt. Och hemskt för nu måste jag göra om samma sak igen, men en ny människa som antagligen inte alls kommer förstå mig.