Min chef ba var på bra humör och fråga tusen saker om den svenska julen och jag mata på med information. Sen undra han om man äter grisfötter på julbordet och jag ba eeeeeh ja EN DEL kanske, men INTE JAG. Då blev han nästan exhalterad över mitt äckel för grisfötter och ville liksom omvända mig genom att be mig smaka på det han hade med sig att äta till middag. Ris med kokade grisfötter i typ sojasås. Jag svalde en kvälvning och sa nejtack men han gav sig inte och jag ska ju alltid bete mig så jävla väluppfostrat så jag sa tillslut okej och sa: en liten bit då. Varpå han säger att det inte finns några små bitar och skrattar och slänger upp en hel grisfot på min tallrik. Fasan i min blick. Skär loss en bit, som ser ut som människohud, och stoppar in i munnen. Och ja, konsistensen är som hud. Och om hud smakar något smakar det förmodligen som det där gjorde. Efter ett never ending tuggande, flertal tårar i ögonen och en litet hat mot min chef som sakta vuxit sig stort i mitt bröst är jag klar. Och så fruktansvärt äcklad. Än flera dagar efter. Magen liksom vänder sig så fort jag föreställer mig den där biten av grishud på min gaffel.