Fina ni, med tålamod. Jag har inget internet i vår lägenhet som ni vet, men lånar Petras ibland. Men det blir ju inte varje dag, men jag hoppas ni klarar er endå. Jag ska nog ordna någonting snart, eller köpa in mig på Petras internet. Så får det nog bli.

Nu har jag bott borta vid Koppartorget en månad tror jag, mer nästan. Det är hemskt fint. Jag trodde det skulle vara lite påfrestande att bo med sina bästa vänner, att vi skulle gå varandra på nerverna hela tiden. Men det är nästan så att jag tycker om dem mer nu när vi ses jämt. Jag och Frida går upp samma tid i stort sett varje dag. En av oss sätter på kaffe, den andra börjar koka ägg och så tar vi varsin del av tidningen och sitter där ett par timmar. Petra börjar antingen tidigare än oss eller senare, men ibland samma tid och då sitter vi där alla tre. Det är som att vi är en liten familj. Jag är nog barnet. Petra mamman. Och Frida pappan. Den här veckan har vi tagit med oss kaffet och tidningarna ut och satt oss i gräset i solen och kännt att fan, ibland är det helt jäkla okej att bo här.

På eftermiddagarna jobbar Frida, jag slutar fyra och många dagar är Petra hemma då. Då brukar vi sätta på jättehög musik och laga mat eller flytta på saker och sätta upp tavlor eller planera någonting kul.

Kvällarna är vi alla hemma, sitter i köket med en varsin kopp te och skrattar åt någonting som har hänt under dagen. Sen tvättar vi bort sminket och borstar tänderna och sätter på Himlen är oskyldigt blå. Petra somnar efter en stund, jag och Frida suckar lite och tittar klart och säger sen godnatt. Och så somnar jag i min mjuka säng i rummet som är mitt sovrum och vårt vardagsrum. Där vi inte har någon lampa i taket, vi har en discokula.