Det började för länge länge sedan, jag var 13 eller 14 år när High Chaparall först började sändas på tv. Jag tror det var av en slump jag såg det första avsnittet. Har för mig att Erik skulle se det programmet och jag bara hamnade i soffan av tristess. Men jag föll direkt. Det var det roligaste jag hade sett. Det var helt annorlunda alla andra humorserier som hade gått på tv och det var en humor jag förstod och älskade. Sedan dess har jag planerat mitt liv efter när Filip och Fredriks program har sänts på tv. När det har varit paus eller när ingenting nytt har varit planerat har jag alltid kännt mig lite tom. Som att mina vänner har åkt bort. Och då har man saknat någonting att skratta åt så där förlösande som man bara kan skratta åt Filip och Fredrik. Ni vet, alla vet, skämten som känns interna men som alla kan skratta åt. Och jag kan fortfarande inte förstå hur en människa kan vara så fulländad (Det låter märkligt men jag tycker verkligen att Fredrik är den fulländade mannen). Fredrik är ungefär det roligaste jag vet, han är så fruktantsvärt smart och allmänbildnad, han är lång och mörkhårig, han har fina kläder, är inte så jädra snygg men han ser liksom bra ut på ett sätt som inte är hotande och han har bara en sån jävla koll på läget. Det känns som att han är steget före hela tiden. Och han verkar så ödmjuk och snäll. Och ett tag tänkte jag ägna mitt liv åt att charma honom. Så vi kunde lämna våra liv i Sverige och bo vart som helst och bara skratta tills vi dog. Men sen gifte han ju sig och fick sen två små barn och då kändes det plötsligt väldigt naivt och lönlöst. Jag är endå 17 år yngre. Så jag får helt enkelt leta upp någon som liknar lite,  han kommer liksom vara den jag kommer jämföra alla mina framtida kärlekar med. Och det borde han vara jävligt smickrad över.

Viva la Fredrik!