Jag ställer som vanligt inte klockan. Jag vaknar trött och extremt sur runt halv två. Vill gråta för att dagen redan har börjat och huvudet bankar och jag är trött trots jag sovit längre än vad man behöver. Jag lägger mig i soffan. Är hungrig men är för trött för att gå ner. Kollar på tråkiga program och tänker att allting suger. Allting suger. Tillslut går jag ner och värmer på gammalt kaffe och tittar ut på vädret som gör mig deprimerad även om det råkar vara sol. Att vara trött gör allting tråkigt och hemskt och det är livsfarligt. Så jag går upp igen. Skriver någonting sorgligt eller argt i bloggen och publicerar det eller så sparar jag det i utkast. Sen ligger jag bara, antingen i sängen eller i soffan eller på golvet och orkar inte göra någonting. För ingenting spelar roll.

Jag ställer klockan på nio innan jag somnar kvällen innan. Vaknar några minuter innan åtta och har inte ett uns av trötthet i kroppen. Jag tar upp en ny ELLE som jag inte har läst och tänder lampan. Mamma kikar in genom dörren och undrar om jag vill ha kaffe. Någon minut senare ställer hon en kopp på mitt nattduksbord. När tidningen är slut går jag ner en våning och gör i ordning tre knäckebrödsmackor med Philadelphia, pepparsalami och gurka, vaniljyoghurt med müsli och en till kopp kaffe. Sen går jag upp och kollar på nyhetsmorgon med mamma. De handalar om Alzheimers och det känns ända in i magen. Så jag går och ringer morfar och tar sen en dusch. Gör mig i ordning på tio min och går sen ner och äter vegetarisk buffé med mamma. Och solen lyser. Och jag fryser inte fast jag bara har strumpbyxor.

Sen har jag inga kommentarer.