Fan vad jag hatar att göra folk besvikna och ledsna. Det äter upp mig och det känns som att jag bär fem miljoner kilo elefanter. Och jag vet inte ens vad jag ska skriva. För jag hatar när det blir så här av misstag. Det är en sak när man avsiktligt gör eller säger någonting som man vet kommer såra. Men när det händer utan att man ens tänker på det eller kan göra någonting för att få det att vara annorlunda, då är man bara tvungen att ta det. Och vara det som man egentligen inte är. Även om man är så ledsen att man spricker. Och ett förlåt räcker inte ens halvvägs.