Jag trodde dem inte, jag ville inte. Men så står jag här med öppna sår och ser inget annat än de varningstecken jag ignorerat.
Vänta tills jag faller, vi faller, du faller, ingen faller längre.
Håller mig kvar för en lösning, en räddning, en utväg, tomma förhoppningar.
Vem blir jag när min spegelbild bara är en reflektion av förintat hopp? 
Och vem blir du när du tagit allt jag har?
Det är långt efter slutet och jag har precis märkt det.