Dag 03

Mina föräldrar.

Min mamma är bäst. Hon är nog ungefär allting som jag vill vara när jag blir äldre. Hon är den största optimisten jag vet, hon är aldrig sur mer än tio minuter och är bäst på att peppa mig. Hon tycker att allting går att fixa och löser alla problem jätte lätt, som jag kan ha gått och oroat mig och gråtit över i flera veckor. Jag önskar att jag hade ärvt den egenskapen verkligen.
Mamma såg ungefär exakt ut som mig när hon var liten och som i min ålder, fast vi var nog rätt olika personlighetsmässigt. Jag tror att hon alltid har varit så där glad och lättsam som jag alltid önskat att jag hade kunnat vara.
Och min mamma är inte som en bästa vän, jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja att min mamma var som min bästa vän. Hon är ju min mamma och det är därför hon är bäst, inte för att vi "kan prata om allt" eller något annat sånt töntigt. För en del saker vill jag inte berätta för henne, inte för att jag inte orkar utan för att jag helt enkelt inte har någon som helst lust att prata med henne om vissa saker. Jag kan säga allt till henne, men jag ser ingen mening med det. Vi pratar om sånt som är viktigt och som jag vill att hon ska veta. Och jag är så glad att hon alltid har varit så förstående och aldrig blivit sur om jag har varit för full eller ute för sent eller gjort någonting dumt. För då skulle jag nog inte ha samma relation som vi har nu. Jag vet att hon alltid skulle kommit och hämtat mig om jag har vart ledsen någonstans på någon fest och sen bara kramat mig och sagt att det är okej, för hon kommer ihåg hur det var att vara ung. Det verkar inte som att så många minns det.
Och sen älskar jag att jag kan skämta med mamma, det är det bästa som finns. Inte att sitta och prata om viktiga djupa saker utan att skratta så man får ont i magen åt någonting jättekonstigt.
Min pappa är grym. Han kan få mig att skratta så himla mycket och han är expert på att vara sarkastisk. Och jag vet att jag betyder så fruktansvärt mycket för honom fast han inte säger det.
I flera år har jag haft en jättejobbig relation med honom. I högstadiet och större delen av gymnasiet så undvek jag att träffa honom. Jag var nästan aldrig hemma för vi bråkade så fort vi sågs. Allting elakt han kunde säga satte sig i själen och jag tänkte på det hela nätterna, jag fick för mig att jag var värdelös, hemskt och en besvikelse. Men sedan studenten har vi blivit vänner och slutit någon slags fred. Vi kan bråka ibland men nu har jag ju lärt mig att ha distans till det han säger när han är sur. Han är bra och jag vet att han ställer upp i vått och torrt, även om han ibland gör det svårt för mig med mening. Men det är bara nyttigt, för mamma ger mig så mycket att han måste ta ner mig på jorden lite.
Och jag vet att jag är lik han på många sätt och att det är nog därför vi inte gick ihop förut, och nu vet jag att alltid när han har varit elak har han bara menat väl och velat mitt bästa.
När han var ung jobbade han utomlands jämt, därför är han så himla brun på alla bilder från innan jag föddes. Han flög runt till u-land och hjälpte till att rita och bygga vägar och såg städer och platser man bara sett på film. Det finns så många stämplar i hans pass, så många diabilder med lejon, trasiga byar och öknar, så många minnen i hans ögon. Han har sett så mycket och gjort så mycket. Precis som jag vill och ska göra.

Kommentarer
Postat av: jonna

så. himla. fint.

2010-12-29 @ 18:31:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0