I fredags var jag på min fjärde begravning. Och det var kanske den värsta. Det var en av mina bästa vänners syster, det är så ofattbart hemskt och oväntat och just därför gör det så ont. Och det gör lika ont att se min fina vän vara så förstörd. Det var så vackert iallafall, det var rosa blommor överallt och hundra människor som älskade henne. En vän sjöng så hjärtskärande att vi alla satt och skakade av gråt. Vi höll varandras händer och grät i varandras hår. När vi samlades utanför var det som att världen hade stannat och ingen annan liksom förstod. Jag kramade hennes mamma och sa att det var så fint, så fint. Och det regnade lite svagt, precis som det kändes som att det skulle göra. Vi gick hem till Sofia och gjorde tre fulla kannor med kaffe, åt chokladbollar, pratade. När alla började röra på sig öppnade någon balkongdörren och plötsligt letade sig några solstrålar in i rummet.