Ni visste att det skulle komma va? Ni visste att det skulle ta stopp tillslut. Det vill säga idag. Fan va fult den här tröjan sitter. Jag kommer nog aldrig bli klar med det här. Varför ser baksidan på kjolen så konstig ut? Jag behöver en till nederdel. Skit måste sprätta upp hela kjolen. Vem tror jag att jag är. Allas utställningar kommer vara fina och min kommer vara ett skämt. Jag ställer in. Jag åker hem och lägger mig under sängen tills allting är slut. Allting sitter helt fel och fult och jag tror inte ens på mig själv så hur fan ska någon annan kunna göra det.
Ovanpå det blir man missförstådd och anklagad för att vara en dålig vän och svikare. Sen att resten av livet är ett trassel och förvirring gör allting ännu sämre. Det är som att jag inte får en chans att orka, hinna med, leva eller något.
När jag kom hem fick jag lov att låsa in mig på toaletten och gråta. Samtidigt skämdes jag så mycket att jag grät ännu mer, jag gråter inte längre, jag har blivit stark, jag har blivit glad, jag är inte deprimerad längre säger jag ju. Sluta gråt då. Jag saknar Jonna. Och vill också att jag faktiskt ska få en bra valborg, solen behöver inte ens lysa, maten behöver inte vara god, jag behöver inte se bra ut, bara mina vänner är där och ingen känner sig lämnad. Och om jag slipper tänka på någon som kanske inte ens tänker på mig. Jag behöver ta en paus, men hur hinner jag det när jag inte ens hinner med det jag måste hinna?