Det är nu det är dags. Dags att börja med det fina, men jag kommer inte upp ur min grop (som jag föresten har grävt själv). Och jag kommer inte härifrån och glädje och lycka ligger inte direkt först på listan över mest tillgängliga känslor. Dock ligger självförakt, ensamhet och gå-och-dö ganska högt. Tänk att man kan vara cynisk redan vid 18 år ålder, ett litet grattis till mig kanske?

Nä nu ska vi inte försöka vara lustiga men är det endå inte lite underligt att så mycket elakt finns i en stackars liten kropp? Allt det onda som tydligen tycker att det passar alldeles utmärkt att bo i min kropp. Det som är lite mer komplicerat är alla andra känslor som vill in mer inte får plats, det är fullt nu.
Godnatt