Fina fina kommentaren in inlägget nedanför. Önskar att jag visste vem du var så jag kunde få tacka dig personligen, du gjorde min dag. Fast saken är den att jag tror inte jag är speciellt intressant. Eller vad vet jag egentligen? Jag ser ju inte mig själv från utsidan. Kanske är jag värsta outsidern eller så kanske jag är ett tuff brud. Eller så är jag någon man inte förstår sig på eller så kanske jag bara är en i mängden. Jag tror iallafall att jag är en sådan person som man inte gillar förren man har pratat med. Jag ser säkert ganska sur ut på avstånd och man tror nog att jag är en torr typ. Jag är inte torr någonstans. Jag skrattar väldigt mycket och försöker nog göra det bästa av situationen jag är i så länge jag inte är ensam. Om jag är ensam så klarar jag inget. Jag är så beroende av umgänge att jag dör utan det. Efter två dagar ensam så kan jag explodera. Jag måste få prata, skratta och vara den jag är när jag är med andra. Jag är så sjukt konstig när jag är själv. Det är som att jag sitter och har en konversation med mig själv när jag skriver nu. Och det är nog därför många tror att jag är lite knasig när man läser min blogg. Är jag knasig på riktigt?
Vissa saker har jag hört ofta under åren. 1. Att jag är lik en hund ibland 2. Att jag blir sötare om man kallar mig för Stinis.
Det kanske är sant jag vet inte, det är ju inte direkt komplimanger man samtidigt så blir jag glad av det. Som att någon bryr sig liksom. Agnes vet om hund-bilden. Det är nog första gången jag riktigt såg mig själv som hund. På väg till Göteborg. Åh vad jag saknar den resan. Så jävla mycket. Jag hade precis klippt mig, vi hade åkt bil hela dagen, vi kom till Liseberg och vi skrek till Frida men jag fick inte ens prata med henne, vi satt mot ett stängsel i flera timmar och väntade. Ett tag innan hoppade vi över och satte oss ned. Vi målade på varandras händer. Efter konserten vart det så tomt i huvudet och det ringde i öronen men vi fick krama prata och känna. Vi var på vandrarhemmet som kändes som någon gammalt spökhus på något sätt. Allt kändes lite overkligt. Varför skriver jag om det här? Och varför skriver jag så sjukt långt att ingen orkar läsa? Jag hatar när jag gör så. Jag blir så orolig att dem som läser kommer läsa en rad och sen typ "men hon är ju dum i huvudet" och gå till en ny sida. Man måste läsa allt för att fatta mig. Jag borde berätta om duvan.. Jag skriver ett till inlägg på direkten för jag känner att jag måste skriva om den idag.