Jag vill grina, först skrev jag ett inlägg som jag sedan bestämde att använda i min novell som vi skriver i skolan istället. Sedan skrev jag ett nytt jätte långt inlägg om en dröm jag hade när jag var 8 eller 9 år. Bara för att ni skulle få läsa något annat än om vad jag gör på dagarna och så hände något så allt haka upp sig och så hade det inte sparats.
Buhuhu, vad ska jag nu hitta på? Det värsta som finns är att försöka återuppliva något som försvunnit. Jag skiter i det.
Jag kan skriva något om Laos, jag berättar aldrig om det.

Jag kommer ihåg att jag hade en rosa jacka på mig och min mussepigg-ryggsäck när vi skulle åka från arlanda. Vi satt på planet och bredvid oss satt två japanska tjejer som bjöd mig på jätte äckligt godis med japanska tecken på och ville peta på mig hela tiden. Mamma somnade och jag och Erik beställde in litervis med cola. Vi såg någon film och de satt äldre män bakom oss som var fulla.
Jag och Erik fick ett rum som gick i vitt och mörkt brunt. Vi hade ett jätte stort överkast med en måne och stjärnor på. Varje natt under några veckors tid grät jag för jag trodde jag skulle dö i en tornado. Jag skulle först gå i en laotiskt förskola men jag fatta ingenting vad något sa för alla var så jävla dåliga på engelska så jag bytte till svenska skolan. Där var alla i en stor klass. De minsta med de äldsta. Erik gick i tvåan. Jag brukade leka med mina barbiedockor i häcken på gården. Vår trädgårdsmästare brukade skratta åt mig och pepsi brukade springa runt benen och ville också vara med och leka. Vi hade jätte högt till tak på huset och det fanns en balkong inomhus som jag alltid stod och kollade ner för. Hela huset var beige't. På helgerna var vi alltid med dem från klassen och våra andra kompisar. Det var alltid någon som fyllde år eller så skulle vi bada eller så skulle vi ha någon fest osv. Det var en kille och en tjej som bodde nära oss men man var tvungen att gå förbi de lite fattigare husen för att komma till dem, det fanns en jätte läskig hund där som antagligen hade rabies eller någon annan sjukdom. Jag var alltid jätte rädd när vi gick där. Jag kommer ihåg att Eriks kompisar brukade komma på rollerblades hem till oss och att jag ville vara som Susanna, hon gick också i tvåan och var alltid så snäll mot mig.
Jag kommer ihåg en kväll, pappa brukade ju vara borta i veckorna och jobba och det var han den här kvällen också. Vi skulle sova över i skolan men på kvällen var jag så trött så min lärare skulle skjutsa hem mig och dem andra som skulle hem. Han släppte av mig vid ingången till tomten och jag gick in genom porten. Jag plingade på men inget hände, jag plingade på igen och igen och igen men ingen kom. Jag började slå på dörren och jag såg upp mot fönstret som var tänt. Vår nattvakt kom för han hade hört något ljud, han kunde inte engelska men han förstod att jag ville komma in. Han bankade hur länge som helst medans jag grinade. Jag vet inte hur längde vi hade stått där, jag kastade grus upp mot fönstret men inget hände. Jag trodde att mamma hade lämnat mig. Jag trodde att jag skulle få lov att stanna där ensam och bo hos mina grannar som bodde under ett plåttak. Jag låg på uppfarten och grät så jag knappt kunde andas. Nattvakten slutade aldrig banka även fast ingen kom. Jag vet inte hur många olika scenarion som spelades upp i mitt huvud innan någon tillslut öppnade. Jag slog henne hur länge som helst och jag fattade inte hur hon kunde göra så mot mig. Hon försökte förklara att hon inte visste att jag skulle komma hem och att hon hade haft på tvn jätte högt så hon hörde inget. Jag hörde ingenting heller för jag var så arg och så rädd. Jag blir fortfarande så jävla arg på mamma när jag tänker på det där, inte för att jag blir arg utan för att jag kommer ihåg hur arg och rädd jag var.