Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns som att jag håller på att explodera. Jag andas men finns jag? Det känns som att jag lika gärna kunde ha varit vem som helst. Kunde ha vart den där tjejen med sjukt fett hår på bussen som jag såg idag. Eller killen som var lik colin farrel. Eller Gud. Eller Pippi Långstrump. Eller Barack Obama. Eller varför inte någon meningslös människa som bor i en liten lägenhet i en betydelselös stad.  Jag kunde ha vart vem som helst bara jag inte hade så ont i själen. Det är där det gör ont tror jag. Innanför revbenen, någonstans mellan lungorna och hjärtat. Där sitter själen som gör så satans ont. Men jag känner mig mest tom och ledsen. Ledsen för att jag inte har något att vara glad för. Ledsen för att alla bara försvinner. Ledsen för att jag inte hinner leva. Ledsen för att jag känner mig ensammast i världen, kanske ensammast i hela rymden. Men det spelar ingen roll hur mycket jag gråter, hur längre jag skriker ner i kudden, hur mycket alkohol jag dricker , hur många promenader jag går eller hur många kramar jag får. För det ändrar ingenting, det är bara jag som kan ändra det och jag vet inte hur. Jag skulle vilja göra något avgörande, något som innebär förändring med stort f. Jag vill vinna en tävling och få trettio miljoner och bjuda alla jag tycker om på resor och god mat och fester och fina saker. Jag skulle vilja springa jorden runt för att se alltid. Jag skulle vilja hitta någon som älskar mig. Jag skulle vilja lära mig att älska mig själv, eller iallafall lära mig att acceptera mig själv. Mest av allt skulle jag vilja ha mer tid. Mer tid för allt som jag vill hinna med. Eller okej jag vill hellre att allt är som jag vill att det ska vara med tid är bra. Tid är det bästa man har. Jag har inte tid. Jag har ingenting känns det som. Jag vill skjuta huvudet av mig.