Jag antar att efter ett visst ögonblick så kommer allt ändras. Och så är det med alla saker. Allting är kul/jobbigt/sorgligt/tråkigt ett visst tag. Och så kan det nog vara med alla andra saker i livet också. Man är är aldrig ensam ett helt liv. Man är aldrig deprimerad ett helt liv. Man är aldrig onöjd ett helt liv. Man bor inte hemma hela livet. Man går inte i skolan hela livet. Man har inte sina vänner hela livet. Iallafall inte samma. Iallafall inte alla. Man är allting bara en viss tid. Och man måste acceptera det och bara vänta. Vänta på det som blir bra. För man kan säkert vara lyckligt ett halvt liv. Vara med någon man tycker om ett tag. Stanna på en plats en viss tid. Jag tror jag har accepterat, eller jag vet inte. Kanske, jag har förstått iallafall. Om man inte kände mig skulle man nog tro att det här är ett välkomstbrev till någon skum sekt. Vilket det inte är, jag tänkte bara att jag måste skriva något idag och jag skriver oftast vad jag tänker och så blev det så där. Nu måste jag göra klart religionen och sen om typ en och en halv timme kommer Lisa. Imorn åker vi till London. Puss och kram!