Sex and the city. Jag grinade som tusan & åh den var så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.
Jag trodde att det var som alla skrev i recentionerna, att filmen förstörde hela meningen med filmen men det är ju bara skitsnack. För att vara lycklig måste man hitta Mannen, starta familj och hitta en fin lägenhet, not.
I slutändan är det vännerna, kläderna och drinkarna som betyder mest, det andra är bara plus i kanten. Och det är just det som är det fina med serien och filmen. Att det inte är någon big deal, allt fixar sig.
Det finns vissa filmer som man känner mycket för, den här var en sådan film. En sån film där man gråter en hel del för det blir för mycket känslor, man tänker på filmen timmar efter man kommit hem och man skriver om den i sin blogg.
Ska inte skriva så mycket mer, det kan finnas människor som ej har sett den. (ÄN!!)

På torsdag börjar Peace & Love :DDDDDDDD Jag är inte hundra procent säker på vilka som ska dit men det kommer bli bäzt endå.

Men hallå, varför blir det tomt nu? Varför måste det alltid bli natt och mörkt? Kan det inte bara vara så att man kommer hem och går och lägger sig och inte känner sig tom? Som att någon har tömt hela ens kropp på allt som fanns där innan, ihåligheten är jobbigare än att tycka synd om sig själv.
Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. FAN.

(Frida Maria Stenmark. En vacker dag kommer du hit och går på Jussi Björlings museum med mig, tänk bara på det så är allt inte lika jobbigt. Hoppas jag, du är för bra. <3)