Det är inte ens en klump i magen. Inte svårt att andas och heller inte tårar som väller fram. Man måste acceptera och se vad som är på riktigt. Inte vara naiv. Stå på benen och inse att huvudet och hjärtat inte vill samma sak och att verkligheten kan man inte skruva på. Hur mycket man än fantaserar och önskar så ändrar det ingenting. Det som är på film händer inte i den här staden. Och det svider lika mycket som en sorglig ballad en sen söndagsnatt, jag vet. Men man kan inte sluta orka, man får inte sluta orka.