Anything could happen

Del 9
Sen hände en helt fantastisk sak. En kväll petade någon på min axel och när ja vände mig om stod han där. Han. Och allting bara exploderade.

Jag antog såklart att det bara var på låtsas så ja höll mig på lagomt avstånd. Hade ju blivit megasuperduperhjärtekrossad året innan så ja visste hur det skulle bli. Men han insisterade med att hålla min hand mitt på öppen gata, trots att vi nyss träffats. Han ropade mitt namn från andra änden av gatorna så alla stirrade. Han stannade folk på gatan och sa: kolla på henne, kolla va fin hon är. Och han hade de bästa kramarna. De där som liksom aldrig tar slut. Men jag trodde inte att det här kunde finnas på riktigt. Så ja släppte inte in han. Jag vågade ju inte.
 
En dag kom han och sa att han skulle åka. Bara så där. Alla hans vänner hade åkt för länge sen och han hade bara stannat för mig skull. Men jag bara försvann iväg och han kunde inte jaga mig mer. Jag pillade nervöst på en tändare och sa nej kom så går vi och äter glass. Mina ben låg i hans knä och det rann passionfruktsglass överallt när ja sa nej du kan inte åka nu, för ja tycker ju om dig. På riktigt.
Så han stannade. Och så blev han allting ett tag.
 
Sista natten när han hade somnat satt jag på balkongräcket, repeatlyssnade på pink floyd och wish you were here och grät. Jag hade ju äntligen hittat det där. Och så skulle det bara ta slut. Innan det ens hade börjat.
 
På morgonen packade vi ihop och gick mot bussen. Hans visum skulle gå ut samma dag. Jag kunde inte andas. Jag bara gröpte in huvudet i hans bröst och han sa att jag var det finaste. Att vi skulle ses. Sen. Han bara visste det. Jag nickade och försökte väl tro på det.
 
 
Sen åkte han.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0