I’m talking loud not saying much

Jag har ångest och panik och är så stressad att jag skakar. Precis som förra året. Jag orkar inte. Tittar på allting glansigt och paljettigt och glittrigt. Vill spy på det. Och man tycker ju att det ska vara skitkul att få jobba med att sy, liksom hallå!?! Det är ju åt det hållet jag ska eller? Det tänker jag. Tills jag börjar. När det går upp för mig (igen) att det här suger livslusten ur mig. Att sy kläder jag inte vill sy. Det känns tacky. Det känns falskt. Det känns fel. Hur svårt kan det vara? Jag bara gör det. Men det gå inte. Och jag slänger ifrån mig de där jävla byxorna och vill gråta. Men jag kan inte. För jag har lovat. Jag måste. Jag har tagit på mig ett ansvar som jag lurat på mig själv. Jag visste ju att jag mådde så fruktansvärt dåligt förra året. Och nu sitter jag här igen. Och jag lovar er. Att om jag ens funderar på att göra det här igen får frivillig slå mig. Jättehårt.

Kommentarer
Postat av: räven

puss gullevännen. snart är det över & då kan du sy nåt kul istället eller inte sy nåt alls eller ba komma & kramas med mig fast nä det sista kanske blir lite svårt men jag önskar

2011-10-13 @ 15:05:28
Postat av: räven

men kom då! komkomkokmkomkooom! komsikom! saknar ju dig så himla mycket!

2011-10-15 @ 19:29:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0