Jag har kanske tio riktigt nära jättejätte bra vänner som jag kan göra allting med. Som är världsbäst. Och några bor här, en i Stockholm, en i Göteborg och en i Gävle. Det är jag så glad över. Att dom finns när som helst jag behöver dem och att jag tycker om dem så mycket att jag sitter och ler nu när jag tänker på dem. Utan dem vore livet ingenting, absolut ingenting.

Men, det finns ju en person som sedan tidernas begynnelse (känns det som) alltid har haft och kommer alltid att ha titeln "min bästa vän". Och det är Frida. Och det är inte för att jag älskar henne mer än dem andra eller så. Utan det är för att vi har någonting jävligt magiskt som ingen annan än oss någonsin kommer kunna förstå. Och därför är det svårt att förklara, för man vet ju exakt hur det är med en speciellt vänskap eller med kärlek, det kan bara dem två personerna det handlar om veta. Men det är ungefär så här:

Det började redan första veckorna vi lärde känna varandra, det var som att vi båda visste att vi skulle vara vänner jämt. Så vi valde varandra som första val när vi började sjuan. Trots att vi hade gått på olika skolor innan och vi inte hade varit vänner länge alls. Men det är nog ett av de lättaste men viktigaste valen jag har gjort i mitt liv. För det känns som att det är där allting börjar. Allting innan finns ju, men inte på samma sätt.

Jag kan, liksom jag alltid kunnat, bara titta på Frida och veta vad hon tänker på. Ofta behöver vi inte ens säga någonting för att den andra ska fatta, vi kan bara titta på varandra och nicka eller göra en min. Eller bara börja skratta. Och så har vi umgåtts så tätt så himla länge att man kan avgöra vad den andra kommer fråga bara genom att höra tonfallet. Jag vet till exempel alltid när Frida vill att jag ska fläta hennes hår för att hon då säger mitt namn på ett speciellt sätt.

Det andra är att bara hon vet exakt vad som gör absolut ondast i mig, för att hon har känt samma känslor och mått dåligt över samma saker. Och därför vet jag alltid att hon inte ljuger när hon säger att hon vet hur det känns. Om jag gråter så kan hon bara krama mig och hon behöver inte ens säga någonting. Det är som att vi är vänner på nästa nivå, hur töntigt det än låter. Jag tycker iallafall att det är fantastiskt och jävligt fint.