Vet inte hur det kommer sig, men jag vantrivs. Jag känner mig inte riktigt som hemma. Som att jag bara hälsar på. Och den gör ont i mig. Jag vill ju endå känna att det här är hemma, jag vill tycka att det här är så jävla bra. Men jag kommer på mig själv hela tiden med att känna som att jag bara är på besök. Att jag ska hem sen. Hem till att bo i ett stökigt sandigt hotellrum med kläder överallt. För att jag älskar det. Och för att jag inte vill något hellre. Det är så konstigt. Jag var ute idag, på etage. Av alla ställen. Och det kändes så klart helt främmande, kändes som att jag aldrig hade vart där förrut. Sen träffar man samma gamla människor och inser att ingenting någonsin förändras i den här staden. Och på ett sätt är det tryggt och fint. Känns som att jag skulle kunna vara borta i flera år och det skulle se likadant ut när jag kom hem. Och på ett sätt känns det sorgligt. För ingenting är nytt eller spännande eller kul. En kille tog mig på rumpan och jag ville gråta ungefär. Sen när jag gick hem själv mötte jag en kille som sa "Oj du vackra! Med fina ben, följ med oss" och den vanliga jag hade velat slå han på käften, givetvis hade jag aldrig gjort det, men jag hade tänkt det. Istället tänkte jag bara att jag helst av allt hade velat följa med han bara för att göra någonting annorlunda. Men jag gick hem, drack lite vatten och la mig här. Jag är inte ledsen. Det känns bara inte som att det är menat att jag ska vara här. Nu.