Jag förstår mig inte på den mänskliga kroppen. Så fort det blir mörkt ute och lite tyst så ställer kroppen automatiskt om sig till att vara deprimerad. Sitter här med oroade ögonbryn, putande underläpp, blanka ögon och tar ett djupt andetag. Ensamheten. Hopplösheten. Tomheten. Meningslösheten.

Fast egentligen har man ingenting att vara ledsen för. Det bara bildas påhittade scenarion och annat krångel.