Jag har ont, överallt. Fast inte på ytan utan inuti, precis under huden där drömmarna spricker. Eller, inte bara drömmar, också önskningar och förhoppningar(och regnbågar). Och jag är trött, så fruktansvärt trött på att känna så här. I verkligheten går allting vidare, varje minut händer något nytt som kanske inte är oväntat med iallafall någonting annat än det som har hänt minuten innan. Men i mitt dumma dumma huvud ser det likadant ut. Som ett rum som aldrig tapetseras om, inte ens en tavla flyttad. Och jag fattar inte att jag har blivit van men att ha det så här, jag accepterar det. För det finns ingenting jag kan göra. Samma jävla sår som jag river och river i tills hela jag är täckt av blod. Och jag är ingen alls, tills någon gör mig till någon.