Jag mår inte bra. Har försökt dölja det här i bloggen eftersom att jag alltid annars vräker ur mig saker som är way to personliga men jag glömmer liksom bort det. Och jag ska egentligen inte skriva något alls nu för ingenting blir bättre av det. Eller jo okej, när ni kommenterar blir jag ju lite gladare. Men alltså jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta högt och elakt åt mitt egna beteende och gråta våldsamt åt mitt tankesätt, mina jävla känslor och mitt såkallade liv. Jag är ju så jävla bortskämd egentligen, har världens finaste vänner och egentligen väldigt mycket som är bra men endå mår jag dåligt. Och jag vill inte tala om det för någon eftersom att det inte riktigt är "okej" att vara ledsen om det inte är någon som har dött/någon som har gjort slut/någon som man har bråkat med/osv. Jag är ju tacksam, så jävla tacksam för det positiva jag har men det dåliga sakerna väger så mycket tyngre ibland. Som idag. Jag vill inte sitta hemma och ruttna bort men samtidigt känner jag mig inte som världens roligaste sällskap. Känns som att ingen hör av sig längre och jag vet att det delvis är mitt fel, jag kanske inte heller hör av mig, jag kanske har blivit tråkigt, jag har kanske sårat någon. Jag är så inne i mitt eget huvud att jag inte märker att allting runt omkring mig har förändrats.