Duvan

Det hela började för typ 1½ vecka sedan. Antonia hade kommit till mig på morgonen för att vi skulle ta bussen tillsammans från mig. Vi går på gränd-gatan längs mitt hus förbi de parkerade bilarna och när vi kommer längst upp ser vi en duva ligga på marken. Den är död och det rinner blog från näppen. Det ser så sorgligt ut och vi tittade lite på den innan vi gick vidare. Dagen efter går jag till bussen samma väg ensam. Någon har kört över duvan så den ligger lite platt på marken men den är fortfarande hel och fortfarande död. På eftermiddagen kommer jag hem och går förbi duvan igen. Den är lite plattare nu och är blöt av regn. Färgen har också blivit mörkade på duvan. Dagarna passerar och jag tänker inte på den så mycket. Ser den bara ligga där varje morgon lite mer trasig än dagen innan. Men idag, för några timmar sedan. Jag hade tagit bussen från stan med Petra efter vi hade jobbat. Jag gick av en slump den vägen, brukar inte gå gränd-vägen på kvällarna för det är så satans mörkt då. Men iallafall så gick jag där och ser något svart ligga på marken. Jag förstår att det är duvan. Eller det är ingen duva längre. Den är bara blöta fjädrar på asfalten. Det gjorde så ont i hjärtat. Ingen bryr sig om dig. Ingen vet att du inte finns. Ingen har tagit hand om din döda kropp. Ingen har ens tänkt tanken på att du en gång levde. Och ni ska veta att jag hatar fåglar, det är nog det vidrigaste som finns. Och tänk då att jag, fågelhataren kände för den här duvan. Det var så sorgligt. Tänk om jag hade slagit i huvudet och ramlat ihop på marken och dött. Tänk så hade ingen gjort något utan bara låtit mig ligga kvar där och bilar hade kört över mig och mina inälvor hade legat på den våta asfalten i flera dagar. Ingen ens flyttade mig från vägen utan bara körde över mig som att jag var vilket skräp som helst. Smuts som ligger på gatan. Tillslut så finns det inget kvar av mig och det finns inte ett enda bevis på att jag någon gång har existerat. Ingenting, som att man var ingenting. Jag tycker synd om duvan. Tänk vilken lång text jag kunde skriva om ett djur jag hatar. Tänk att jag har ett hjärta någonstans där inne.


Kommentarer
Postat av: jonna

du skiver så fint stina.

2008-09-12 @ 19:39:29
Postat av: frida

du skriver så fint stina.

2008-09-12 @ 20:58:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0