För tre år sedan hade jag nyss fyllt femton. Jag hatade att vara femton och allt som har med det att göra. Jag hatade att vara förvirrad, lika förvirrad som jag är idag men väldigt mycket mer naiv. Jag ville bara ha bekräftelse och jag satt de flesta vardagarna i badrummet och grät. För att jag inte visste vem jag var eller vem jag ville vara. Visste bara att Stina var världens sämsta människa och jag förstod verkligen inte hur någon stod ut med mig. Jag stod ju inte ens ut med mig själv. Sedan en dag i oktober satt jag i köket och skrev ner allt jag hatade med mig själv och resten av världen på ett papper och sen brände jag upp det. I tjugo minuter gick jag omkring nöjd och glad för att jag hade lagt allt bakom mig. Vid den tjugoförsta minuten insåg jag att det inte går att sudda ut allt gammalt eller allt man hatar, det finns alltid alltid kvar. Även om det ibland sitter lite längre in så finns det alltid. Just nu finns det för mycket av allt i mig, ibland är jag så jävla glad för allt som är bra samtidigt som jag är ledsen över allt som är dålig och mitt i alltihop så är jag ju arg, arg på människor som behandlar mig fel, som missuppfattar mig, som tar mig för givet, som inte kan se vem jag är. Och jag antar att det är därför jag ens skriver här, för att ni ska förstå vem jag är.
(dag fick jag helt plötsligt sjutton nya läsare, hej allihopa!)