Det är fortfarande samma tid. Klockan står stilla, kanske har den stannat. Vem bryr sig? För tiden finns inte längre. Ingenting finns längre förutom små spillror från något som nu ändå är trasigt. Någon har slagit sönder det hårt, så hårt att det aldrig kommer bli helt igen. Ingen märkte ens när bitarna föll mot marken. Ingen såg dem ligga där efter heller, efter en tid började dem gå över dem. Det var inte någon som plockade upp bitarna och försökte förstå vad som hade gått sönder. Snart är det bara små smulor kvar. Som dammet under krossat glas. Som askan efter en utbrunnen eld. Som en kärlekshistoria som aldrig kunde bli.