funderade faktiskt på att inte skriva något mer idag för att jag känner mig så bra/dålig
och då är det svårt att få ur sig något vettigt. vill dansa och gråta, skratta och dunka huvudet i väggen, hoppa upp och ned och skrika.
men istället skriver jag.
imorgon ska jag till mormor, men saken är den att jag inte ens ska träffa mormor. får inte/vill inte. har alltid sagt: jag ska till mormor. men mormor bor inte hemma nu, det är bra morfar där. mormor har flyttat till ett demens-boende. morfar klarade inte av att ta hand om henne längre. han gråter hela tiden. mormor också.
eftersom att mormor tror att hon är 15 och bor där hon bodde då blir det ganska svårt att förklara vem jag är.
hon blir bara sämre och sämre. det är jobbigt för det är ju faktiskt inte 'mormor' längre utan någon annan människa som ser likadan ut. även om hon inte är död så är ju den mormor jag har känt död.
aldrig mer ska mormor krama en hårt när man kommer, duka upp fika även fast alla har sagt nej, baka kakor och bullar och bara vara mormor.
det är kallt, ihåligt och mörkt när jag tänker på henne som hon är nu.
varje gång morfar kommer och hälsar på henne gråter hon och frågar varför han inte kan ta med henne hem igen, varför har han lämnat henne och varför han inte vill ha henne kvar hos sig. och det är så hemskt, för morfar vill inte såra henne men han orkar inte springa och vakta henne, han är också gammal och trött.

fan va personligt allt blev. förlåt jag vet inte vart allt kom ifrån.
godnatt då.