jag vet inte varför men det gör jämt ont
det har gått för lång tid så nu är det försent för att göra något åt det.
mitt dåliga självförtroende, mitt ständiga letande efter trygghet och mitt begär efter bekräftelse, alla dessa saker kommer alltid fortsätta finnas. hatar mig själv lika mycket nu som för 5 år sedan, har fortfarande inte hittat den platsen där jag känner mig trygg och bekräftelse måste jag få hela tiden annars tynar jag bort.
det låter egoistiskt och helt fel. men det är så det är, jag måste höra att jag är okej, att jag duger.
nu gråter jag igen, och jag hatar att jag gör denna allmänna bloggen för privat.
jag hatar att jag låter mig själv skriva det här och jag hatar att jag inte klarar av att inte skriva.
i fyra år har jag sagt: jag orkar inte mer.
men tydligen någonstans har jag orkat så jag antar att lite styrka finns i mig.
men det som är svårast är vänskap. när jag fastnar för vissa personer och verkligen måste ha deras bekräftelse för annars är jag dålig, ful och värdelös. även fast folk älskar mig så tror jag att alla lurar mig. att alla egentligen tycker att jag är en svag liten varelse som borde utplånas.
det går inte att skriva ner det här egentligen eftersom att det inte låter rätt när jag säger det.

den här 'klumpen' som jag har valt att kalla den försvinner aldrig, inte ens när jag är med vänner jag litar på. inte när jag är med mamma. inte när jag sover, nej inte ens då.
jag drömmer natt efter natt att någon i min närhet lämnar mig.
det kan vara frida, pappa, erik, jonna eller någon annan.
och när jag vaknar försvinner inte oron, den stannar och växer. jag vet att dessa människor inte kommer stanna för alltid och därför mår jag skit.
den här tiden, 'den bästa tiden i mitt liv' är bara skitsnack. är det verkligen meningen att man ska må så här dåligt?