Candy
Jag fick lov att ge ett eget inlägg åt Candy. Candy. Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy Candy .
Filmen alltså. Heath Ledher & Abbie Cornish. Uppbyggd i tre delar, Heaven, Earth och Hell. Den ena delen minst lika känslosam som den andra. Jag har problem med att skriva just nu. Min kropp gör ont i minsta vrå, jag vill slita mig i håret och helst skrika samtidigt. Den här filmen har fått mig att känna saker. Jag har aldrig upplevt något liknande. Att känna så mycket, jag har inte så mycket ord att förklara som ni märker.
Det är svårt att inte gråta medans jag skriver och jag förstår att det låter mycket konstigt och överdrivet. Och visst, jag gråter till en del filmer. En del sorgliga. Den här filmen är inte en sorglig film, inte en drama, inte en komedi, inte en thiller, inte en romantisk film. Den här filmen är livsavgörande. Jag vet inte hur det är med er som har sett den men jag har tänkt på filmen konstant sedan jag såg den. Den kryper in i mitt skinn och pulserar. Känslor, inte glada, ledsna eller arga. Känslor bara. Jag skakar och darrar och får magknip.
Jag grät större delen av filmen och lång tid efter att eftertexten rullat klart. Jag tog filmen så hårt, för hårt. Jag kunde inte hantera känslorna som jag fick av filmen. Om ni inte sett den så måste ni se den, jag tvingar er att se den. Det är den bästa filmen jag har sett och jag kommer aldrig glömma hur jag kände då jag såg den. Så fruktansvärt brutalt.
Jag inser att jag måste se filmen igen så snart som möjligt så att jag kan bearbeta känslorna och förstå mer. Förstå hur en film kan påverka än på detta sätt. För mig är det ganska ofattbart.
Om ni har sett filmen så kanske ni känner igen scenen där Dan kommer hem till deras hus och väggarna är prydda av text i regnbågens alla färger, hela historien står där på väggen och mitt hjärta halvt slutar slå där.
Nu ska jag sluta för det är ändå helt meningslöst att försöka skriva en känsla.
Filmen alltså. Heath Ledher & Abbie Cornish. Uppbyggd i tre delar, Heaven, Earth och Hell. Den ena delen minst lika känslosam som den andra. Jag har problem med att skriva just nu. Min kropp gör ont i minsta vrå, jag vill slita mig i håret och helst skrika samtidigt. Den här filmen har fått mig att känna saker. Jag har aldrig upplevt något liknande. Att känna så mycket, jag har inte så mycket ord att förklara som ni märker.
Det är svårt att inte gråta medans jag skriver och jag förstår att det låter mycket konstigt och överdrivet. Och visst, jag gråter till en del filmer. En del sorgliga. Den här filmen är inte en sorglig film, inte en drama, inte en komedi, inte en thiller, inte en romantisk film. Den här filmen är livsavgörande. Jag vet inte hur det är med er som har sett den men jag har tänkt på filmen konstant sedan jag såg den. Den kryper in i mitt skinn och pulserar. Känslor, inte glada, ledsna eller arga. Känslor bara. Jag skakar och darrar och får magknip.
Jag grät större delen av filmen och lång tid efter att eftertexten rullat klart. Jag tog filmen så hårt, för hårt. Jag kunde inte hantera känslorna som jag fick av filmen. Om ni inte sett den så måste ni se den, jag tvingar er att se den. Det är den bästa filmen jag har sett och jag kommer aldrig glömma hur jag kände då jag såg den. Så fruktansvärt brutalt.
Jag inser att jag måste se filmen igen så snart som möjligt så att jag kan bearbeta känslorna och förstå mer. Förstå hur en film kan påverka än på detta sätt. För mig är det ganska ofattbart.
Om ni har sett filmen så kanske ni känner igen scenen där Dan kommer hem till deras hus och väggarna är prydda av text i regnbågens alla färger, hela historien står där på väggen och mitt hjärta halvt slutar slå där.
Nu ska jag sluta för det är ändå helt meningslöst att försöka skriva en känsla.
Kommentarer
Trackback
