Both you and i know

22.22
Så skört har det aldrig varit förrut. Så litet och sårbart. Vågar inte gå för nära men vill samtidigt inte gå för långt bort, så långt bort att man längre inte vet vad det är man tittar efter. Ibland är det inte verklighet, det är som om vi bara svävar och aldrig finner ro. Man ska inte kasta något som en gång var så fint. Men vi kan inte gömma oss för sanningen och springa omkring och jaga det som en gång var. Kanske en dag. Någon annanstans. En tid då vi har en chans och då allt annat är brus. Kanske. Glöm inte det.


22.26
Vi springer snabbt. Så snabbt att vi nästan tappar andan, upp och ner för en kulle. Mitt i alltihopa faller en knapp från min klänning av. Jag springer röd om kinderna och vinden har plockat upp mitt hår. I trasig klänning och glad själ når vi huset. Du hämtar något som jag har glömt bort och sen måste vi springa igen. Samma väg och lika snabbt. När vi väl kommer tillbaka är vi för tidiga. Sitter på en bänk mitt i dekadensen. Skrattar, du bubblar och jag fnittrar. Du kommer nog inte ihåg det här.


22.31
Så trött på att engagera mig i dig. You cant even make the effort to call me. "Hahhahahhaha piiiip" låter din telefonsvarare och jag blir lika arg varje gång. Vem är hon som skrattar och vem är han som mumlar något om öl i bakgrunden? Varför vet jag ingenting om dig? Jag hatar att jag låter mig försvinna i dig.


22.44
Ironin. En är sann. Gissa!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0