I try
Du skulle ha fått ena min lunga. Min lever. Mitt hjärta. Hela min kropp hade du fått om jag fick tala med dig en sista gång. Du hade fått hela mig om nästa gång telefonen ringde så var det du i andra änden. Jag hade sagt att du lärde mig skratta. Och att det var du som väckte mig. För jag sov innan jag träffade dig, men det visste jag inte innan. Om du ringde hade jag sagt allt jag tänkte och allt jag undrade. Fast inga ord spelar ju egentligen någon roll, för orden är bara hårda slag mot min mage nu. Du ringer inte. Jag kommer aldrig få berätta om vem du var för mig. Jag hade velat berätta för dig om den där drömmen jag hade, drömmen där du väckte mig en natt och tog med mig till ett mörkt tivoli. Och du var liksom genomskinlig och hal, jag fick inte tag på dig. Du skrattade så högt att det ekade i karusellerna omkring oss. Du satt i en grön kaffekopp och visslade samtidigt som du snurrade dig själv snabbt runt runt runt. Jag var rädd, ville att du skulle ta mig hem igen men jag visste inte vart vi var någonstans. Du försvann och förtvivlad och ensam var jag. Precis som nu. Men mest av allt hade jag ju velat höra din röst, höra vart du var och vad du gjorde. Om det verkligen var som du trodde, att man blev en fjäril när man försvann. För om det är så. Då kan jag släppa.
Kommentarer
Postat av: jonna
<3
Trackback
