Jag blir så jävla arg. Hela tiden är det som att jag inte tillhör den här familjen, som att jag inte får bestämma något. Om jag någon gång undrar "Men jag då? Ska ni inte fråga mig vad jag tycker?", då ser dem på mig med en frågande blick och sen skrattar dem lite. Som att det är omöjligt att någon annan än dem har en åsikt. Men det jobbigaste är att dem inte fattar, även om jag skriker hur orättvist det är att jag inte får ha någon röst i det här huset. Dem glömmer det efter några minuter och börjar sedan planera hur de ska utföra det nya projektet. Jag spelar ingen roll, endast när någon av dem sneglar in på mitt rum med en missnöjd min så finns jag. "Men nu måste du faktiskt städa Stina, det ser förjävligt ut här inne" eller så stänger dem dörren. Den är alltid stängd när vi har gäster här. Dem skäms över mig. Smutsiga stökiga Stina. Det är som att mitt rum är den enda platsen i huset som jag får vara. Om jag sitter och kollar på tv kan någon av dem komma upp och byta kanal utan att ens fråga om jag vill fortsätta se det som är på. Om jag säger "Men ge dig då, jag ser på det där" så är det samma frågade blick och samma skratt. Jag finns inte.