Alltså ibland vill jag bara vara någon annan. Eller egentligen ganska ofta.
Leva ett fint liv utan så mycket bekymmer. Utan så mycket tankar och känslor.
Jag vet aldrig vad jag känner eller vad jag tycker om någonting.
Jag kan aldrig plocka fram exakt vad jag vill och sådär.
Man skulle nog kalla mig olycklig om man gick in i min kropp och letade runt. Det finns mest oro och mörker därinne. & det är nog väldigt tomt. Inte mycket intressant där inne.
Sedan blir jag så trött på mig själv att jag orkar lägga ner energi på att vara olycklig. Men det finns liksom inget bot just nu. Jag har försökt med te, solsken och vänner. Men när te-koppen är tom, molnen skymmer solen och när jag vänt ryggen mot mina vänner och börjat gå hem, det är då det sätter igång igen.
Det kliar och svider. Det bits och klösas. Myrorna rör på sig igen och stenen lägger sig tillrätta i magen igen.
Jag undrar vilket bot som verkligen hjälper.
Det finns dock saker som lyser upp mitt mörker, som om någon tänder en ficklampa och hittar mig i ett hörn och säger: men oj, här sitter ju du och fryser, kom med mig!
Sms, brev, blandband, teckningar och bilder. Sånt gör mig glad eftersom då får man lite bekräftelse.
Det går att älska mig. Det går att sakna mig. Det går att orka med mig.
Fattar ni? Eller ska jag bara sluta? Varför offentliggör jag mitt liv så här?